Känslor

Att känna

movingon

För mer än ett år sedan tog det slut mellan mig och någon jag trodde var en nära vän. Nu när jag har lyxen att vara efterklok kan jag se att vi aldrig var vänner men där och då betydde han så mycket. Det var en stormig vänskap då den ofta innehöll mer än bara vänskapliga känslor. Trots att jag inte var singel var jag stundtals så kär i min vän att jag inte kunde få ihop hur mitt liv skulle vara. Mina känslor kom långt efter att han berättat att han var kär i mig. Han behandlade mig som om jag var hans allt och jag i min tur hittade någon som alltid fanns där. Att bli kär var väl kanske ofrånkomligt.

En kväll när vi var ute så insåg jag att allt var på låtsas. Inte bara känslorna utan även vänskapen och det var det som gjorde så ont. För vänner är för mig allt. De är familjen jag själv valt. Så att inse att vänskap dels inte hade någon framtid men att den till och med var icke-exsisterande blev för mycket för mig. Vår vänskap dog den natten. Jag grät mig till söms och sov. All vaken tid gjorde så förbannat ont. Mitt uppe i allt tycker man ju att “tiden läker alla sår” är det löjligaste man hört. Ändå är det sant. För det går över, om man bara ger det tid och chans att läka. Det finns ju inga sår som läker på några timmar. Inte heller hjärtats sår. Det tar tid och man måste få vara ledsen och ska det läka så tror jag att det är viktigt att man bearbetar det. Att man inte är rädd för att titta tillbaks, tänka efter, känna efter och gråta. Jag är hellre ledsen i ett år under tiden jag läker än att under ett år inte läka och låtsas att allt är bra.

Idag är allt bra. Hans ord berör mig inte. Och efter vi slutat umgås så har det sagts en hel del elakheter men det rinner av. Han är ett stängt kapitel. En stängd bok och det finns inga planer på en efterföljare. Det tog tid att komma dit jag är idag men det var värt det. För som alltid är det jag som tagit mig tid att bearbeta som mår bäst. Han å andra sidan har så mycket avslutade kapitel och halvlästa böcker att hans liv havererar. Jag har förlåtit honom för vad han gjort, inte glömt men förlåtit och gått vidare med mitt liv. Trots allt han sagt och gjort önskar jag honom inget ont. Tvärtom så tycker jag synd om honom. Jag tycker synd om alla som inte vågar känna efter.

Kommentarer inaktiverade för Att känna