Känslor,  vänner

Brutala sanningar

large

Sista dagen på juni kunde inte fått ett sämre slut. Jag har fått veta så mycket om en gammal vän att jag nu känner mig känslomässigt våldtagen. Vi var mer än vänner, det var vi. Det var speciellt och känslomässigt laddat varpå det också slutade i en större flygkrach. Det här var egentligen ett stängt kapitel och jag hade vänt blad. Gått vidare och börjad på en ny bok. Någonstans högg det ändå till. Attt svart på vitt få läsa att jag inte betydde något och att allt hade varit ett spel. Jag vet inte om det var shocken eller den brutala sanningen men helt plötsligt skakade jag och tårarna kom. Han som en gång fått mig att känna mig som världens vackraste, mest speciella människa fick mig nu att känna mig äcklig, värdelös och ful. Jag tror faktiskt aldrig att någon sagt något så elakt som han sa. Och då ska man ändå veta att jag har varit omåttligt ogillad och fått ta både det ena och det andra. Det är ju inte samma sak, sådant rinner av mig. När det däremot kommer från någon man älskat, litat på och släppt in i ens liv ,ja då rinner det ju långsammare än den segaste kolan.

Nu vet jag bättre än att grunda hela mitt självförtroende på en annan människa och jag är evig tacksam för att jag fick veta det idag och inte då vi var som bästa vänner (vilket vi tydligen aldrig var). Jag är även tacksam för att man hittar kompisar på otippade ställen. Kompisar som visar sig stå för mer ärlighet och omtanke än de som står en närmast. Jag är också glad för att jag vågar lita på främlingar, att jag vågar lita på min magkänsla men jag hoppas innerligt att jag aldrig mer blir kär och blind. När juli nu börjar så känner jag mest av allt att man kan inte vinna allt och ur katastrofer kommer det något gott. Som till exempel en ny bekantskap som varken dömer, ljuger eller förskönar sanningen. Brutala sanningar kan svida men det är en sveda som läker och ger nytt liv och hopp. Nu vinkar jag adjö till juni. Som på riktigt måste få sätta punkt för 18 helvetiska månader.