jobb,  livet

Jag är bäst!

Jag ska inte ljuga för er, jag är en tävlingsmänniska utan dess lika. Dålig förlorare är jag också. Även om en del har växt bort med åren. Jag är en lagspelare uti fingerspetsarna. Och jag har skyhöga förväntningar på mig själv och alla andra. Därför blir jag så ofta besviken.

I veckan, efter många långa, jobbiga dagar med en massa tankar som bara snurrade, sa jag upp mig. Det var så himla skönt, jag storfirade med glass. Och nu sitter jag här utan jobb (fast jag slutar först om en månad) och funderar på varför det känns så skönt. Varför är jag så himla glad att jag inte kommer ha kvar det här jobbet? För jag har älskat arbetsuppgifterna och mina kunder, och en hel del av mina kollegor. Vad är det då som gör att jag inte har minst spår av ånger eller sorg?

Jo det är att jag inte får vara bästa. Misstolka mig inte nu, jag behöver inte vara bäst av alla på ett jobb, men jag får inte vara den bästa versionen av mig själv. Nej på mitt jobb har jag blivit nedtryckt, bortmotad, jag har inte kunnat växa som yrkesperson. Jag har inte fått tillfälle att vara bäst. Och ta mig fan, det är viktigt för mig att få vara bäst. Den bästa jag kan vara.

 

944234_446621298764570_66048177_n

Kommentarer inaktiverade för Jag är bäst!