• Girlytalk

    No more mrs nice girl

    Är det någon mer än jag som var “den duktiga flickan” genom skoltiden? Ni vet, duktig i de flesta ämnen i skolan, (pga att) läxorna blev gjorde, man gjorde inget bus och smörade för läraren. Dessutom fick man ofta sitta bredvid eller vara i samma grupp som de “bråkiga” eleverna (killarna) i hopp om att jag skulle lära/påverka de eleverna så att de också blev duktiga eller åtminstone gjorde uppgiften. 

    Jag gillade aldrig att lära de bråkiga eleverna eller att vara i en grupp där jag fick göra allt men vi fick samma betyg. Jag är kanske egoistisk på det viset men jag var och är mest intresserad av att lära mig själv. Detsamma gäller på jobbet, jag vill göra mitt jobb och that’s it. Jag älskar att samarbete och att har spelar lagsport i hela mitt liv men i de flesta fall så blir det jag som drar hela mitt lag på jobbet. 

      
    Idag fick jag sms från en kollega på jobbet där hon undrade om jag tänkte jobba halvtid nästa vecka och isf hur. Jag har mått bättre senaste tiden, inte bra men bättre, och jag vill gärna jobba så jag sa att jag tänkte jobba 50% och då göra den tuffa delen av mitt arbete, vilket är en fruktansvärt bra deal för dem. Kollegan svarar då: ja men va bra då jobbar du med kollegan xxx på måndag. Okej sa jag då räknar jag med att xxx har fixat en liten grej samt har koll på läget. Nej sa kollegan det kan inte xxx utan du ska lära upp honom from måndag. 

    Va fan! Kollegan menar alltså att jag som varit sjukskriven två veckor och nu har semester ska lära upp en gubbe (xxx) som tjänar över 10 000kr mer än mig i månaden och dessutom måste jag jobba på semestern för att jag ska ta ett möte på måndagmorgon med en extra börda i form av en gubbe med 30 års erfarenhet men som är helt oduglig. 

    Kommer jag aldrig mer ur den där rollen som den duktiga flickan som man kan utnyttja för att andra ska göra jobbet? Finns det ingen chef som uppskattar en kvinna (person) som vill jobba självgående, är duktig på sitt jobb och vill ha betalt för det? Jag kan absolut tänka mig att dela med mig av min kunskap och erfarenhet men då mot kompensation i form av lön eller ledigt samt en förfrågan om den samma och en plan för hur detta utvecklingsarbete ska fortgå. 

    Nej idag, nu, beslutade jag mig för att bli sjukskriven på heltid resten av graviditeten samt att det inte blir någon fortsättning för mig på det här företaget efter föräldraledigheten. Jag känner mig arg på företaget men också stark. Stark för att jag vet att jag är kompetent, stark för att jag vet att jag blir utnyttjad och gör något åt det. 

  • Girlytalk

    En ensam papperskorg

    Jag bär runt på känslan av att vara utnyttjad och ensam. Jag tänker mig att det känslorna hör ihop lite och så gör också det som lett fram till dessa känslor. Vid flera tillfällen har jag stöttat personer. T.ex. min kompis som fick missfall jag har peppat henne hela tiden sedan dess. Hon har varit orolig, funderat på IVF och på om hon behöver medicin nu för att minska risken för missfall nu när hon är gravid igen. Allt detta medan jag sitter här ogravid trots att vi försökt längre. Jag är inte en person som är orolig utan jag kan släppa den känslan fort och se det logiska i situationen t.ex. med graviditeten så kan jag förstå att det är svårare för oss som är isär mycket men också för att jag är liten och har haft problem med maten. Så jag väntar. Jag har varit gravid förut och jag kommer bli det igen, så tänker jag.

    Men flera personer har valt att gråta ut på min axel helt utan att fråga hur jag mår eller framför allt ta åt sig av mina råd/pepp/tröst. Och det är så frustrerande. Och då känner jag mig lite gran som en papperskorg som de bara dumpar skiten i men fullständigt struntar i, i övrigt.

    hc3a4r-c3a4r-jag-papperskorg

    Den där pappers-korgskänslan tillsammans med att jag inte riktigt får den respons jag önskar från de jag känner här, när jag försöker få till en fika får jag inte ens några svar. Gör att jag känner mig så himla ensam.

    Självklart beror det också på att jag varit med V och goda vänner hela sommaren och nu är jag ensam, men jag känner också att det är något mer. Jag ger mig själv några dagar till att fundera ut en plan på hur jag ska angripa känslan och få bort den.
    Jag ska nog ta och prova något nytt igen. Där jag träffar andra människor och den här gången struntar jag i om det är svenskar eller andra personer, kanske är det bättre med helt nya människor. Ja vi får se.