Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Etikett: utlandssvensk (sida 1 av 2)

Känslosam resa

Fy fan vilken hemresa vi hade i förrgår. Alltså känslomässigt. Fysiskt gick den som en dans.

Vi lämnade Sundbyberg med flygbussen kl 17, det tar 40 min och jag grät hela vägen. På riktigt! Hulkade mellan varven. Det kändes så hemskt. Nils längtade hem sista dagarna och saknade pappa, farfar och sina farbröder och gick runt och sa det med ledsen röst. Men han förstod inte att vi skulle säga hej då till mormor och moster för en längre tid och det krossade mitt hjärta. Sedan är det ju underbart för mig också. Att vara i Sverige. Gu va bra vi haft det.

Flygningen gick fint. Nils gillar inte när han kan se ut vid landning och start, då kastar han sig mot mig och säger “rädd!!” Och under landningen ångrade han sig och sa “nej nej nej tillbaka hem mormors” mitt hjärta brast och jag grät igen.

Det är fint att ha ett barn med könslor och som älskar och är älskad men det är också så hjärtskärande och värre lär det bli.

Utvecklingssamtal

Igår hade vi utvecklingssamtal för Nils. Vi var på dagis och fick prata med en fröken om hur de uppfattar Nils, vad han gör på dagarna och vad vi har för förväntningar på hans tid där.

I sådana sammanhang som lixom är lite mer formella så känner jag alltid att jag låste överprestera för att jag inte är infödd tysk. Jag vill lixom se extra snygg, eller nej, proffsig ut och hade tom läst på om den tyska läroplanen, lärt mig nya tyska ord som är svårare och som skulle få mig att låta smart.

I Tyskland förväntas man vara mer delaktig i sina barns skolgång.

Det var så underbart att se små filmklipp på Nils med de andra barnen och höra att de tycker att han är bestämd, iakttagande och vill vara med på allt. Min lilla plutt! ❤️

Jag vill gråta av stolthet och någon form av sorg av allt jag missar och känslorna var lite all over the place, vilket kan bero på att mina känslor är lite så just nu samt att jag åkte på något magtjorv…

jag känner mig trygg med vårt val av dagis och ser redan framemot nästa föräldramöte eller utvecklingssamtal. Kommer dock ha utlänningsångest deluxe inför det!

Välinvesterade pengar

Min mamma har varit på besök. Sedan hon blev mormor och jag mamma har vår relation blivit tusen procent lättare. Vi kan båda fokusera på Nils och hon behöver inte vara den mamma jag aldrig hade när jag växte upp nu.

Vi var ju i Stockholm en gång i månaden under Nils första 1.5 år. Dyrt och inte alltid plättlätt men så himla värt det.

För nu var det två månader sedan Nils såg sin mormor och nör mormor på morgonen kom ned för trappan på morgonen (hon kom när Nils sov) sprang han dit skrek mormor och kastade sig i hennes famn. Jag har varit osynlig när mormor varit här och han har brytt sig nada om att jag gått till jobbet eller att mormor nattat.

In action

Mormor och Nils in action

De pengar vi la på att åka till Sverige ofta känns så himla välinvesterade nu. Relationen med mormor är värd varenda krona och jag är så peppad på att följa deras relation vidare. Så vackert, fint och varmt att se sitt barn älska så villkorslöst.

Själen i tu

I fredags åkte vi hen till München igen. Då hade vi varit i Sverige i två fantastiska veckor och jag grät nör vi sa hej då till min mamma. 

Nils är en riktig liten mormorsgris men just då var han helt oberörd, annars har han skrikigt som en stucken gris när hon lämnar rummet. 

Vi träffar mamma igen i slutet av februari. Om sex veckor. Ganska kort tid nu när jag skriver det men ändå en evighet lixom. Och jag gråter för att jag tvingar Nils att bli halv. Jag vet att jag är mycket i Sverige och att jag ska tänka att han får två kulturer men just nu känns det halvt. 

Lite Sverige, som ju är världens bästa kultur och land…, och mer av Tyskland. 

Jag tar mormor och moster ifrån honom. Så älskad och bortskämd som han blir hör blir han ingen annanstans. Samtidigt blir det ju inte bättre av att flytta hit. Då tar jag honom från farföräldrarna och farbröder som kramar honom jämt och från kompisar. Så han är halv. Och kommer alltid vara det. Så känns det idag. 

Från dit till hit

Ika berättar om hur och varför hon befinner sig i USA Och då kom jag på att hon frågade mig samma fråga för över ett år sedan så jag passar på att svara på den nu då. 

Jag har hela livet flyttat mycket, även en flytt till en ny gata var jobbig som barn men det lärde mig att det inte är farligt att flytta, om än jobbigt. 

Min exman var från en annan del av Sverige än vad jag är och när vi träffades bodde vi i varsin landsände. Jag kände att jag hade gjort mina år utanför Sundbyberg och flyttade hem igen. Vi hade en lägenhet i Sundbyberg och byggde hus där han kommer ifrån. Han reste massor och åter massor i jobbet så att vi egentligen inte bodde på en plats gjorde inte mig så mycket, vi reste typ 280 dagar om året. 

Som ni vet så tog vårt förhållande slut och jag kände att livet var totalt skit på alla plan och var väldigt deprimerad, för att vara ärlig var jag på väg nedåt mot en depression redan i slutet av vårt förhållande. 

Min bästa vän bor i London och för att komma bort och börja om lite flyttade jag till honom. Jag fick ett jätteroligt jobb och trivdes bättre än förväntat. Jag träffade V som också jobbade i London i ett projekt och blev kär. 

V är i princip begränsad till Tyskland i sitt jobb och därför bor vi här. Vi valde mellan Köln och München och då landade valet på München, en större stad, bra flygplats och närhet till bergen var det som lockade. Samt att V är härifrån. Hans familj bor här och han känner sig mer hemma. 

Detta är ju hemma nu. Visst är det en kamp ibland med vänner och hemlängtan men det är hemma. 

En halv familj 

Igår åkte Vs bror tillbaka till universitetet, terminen börjar snart och det är där han pluggar. En helg i månaden är han nog hemma men då är det ju så klart mycket som ska hinnas med. Och det var så jobbigt när han åkte för då kände jag igen att jag är en elak människa som uppfostrar Nils själv. 

Jag gör ju inte det. Jag har ju så klart V men också mass andra vänner och familj men Nils har kommit nära sin farbror och nu ska han också bort. Lämna. 

Det känns så ofta som om jag berövar Nils hans familj. Hans mormor och ena moster är han nära. Men också de vänner som är som familj för mig. Vi har ju setts en gång i månaden men hur länge kommer vi kunna hålla det? Jag hoppaspå  länge. I alla fall till han börjar skolan. I all fall varannan månad. Och de kommer hit. 

Och det är fint att se den tillsammans. Hur de har allt tålamod i världen med honom. Leker, myser och älskar. Och det väljer jag bort åt honom. Jag kan så ofta känna mig halva. Halva livet här och ande halvan där men så kommer Nils också växa upp och det är jag som tvingar honom till det. Eller ännu värre, tänk om han växer upp och inte känner sig svensk alls?! 

Tillbaka till vintern? 

Idag åker jag och Nils tillbaka till vintern i Stockholm. Just vädermässigt är det ett nerköp men det ska bli fantastiskt att komma hem till Stockholm igen. 

Såååå… Vad ska jag hitta på då? 

Jo men jag ska äta middag hos min moster, ta en drink med en vän, träffa min ena syster, bada med Nils och en annan vän. Sedan vill jag, som ni ver, äta kebab och fika massor. Och inte stressa allt för mycket. 

Men framförallt ska jag göra tvp saker. Gå på 30-årsfest (vad ska jag ha på mig?!) och göra ett event för blodgivare. 

Jag fick ju massa massa massa blod i samband med min olycka och pga diabetes kan jag inte lämna själv. Däremot har jag lite nu och då pratat med ungdomar över 18 år om vikten att lämna blod. Liksom försökt värva. Informera om vikten av den lilla handlingen. Ge tillbaka lite. 
Stockholm, here we come! 

« Äldre inlägg

© 2019 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑