Jag har ett barn. Barnet är 2.5 år och totalt rabiat. Känslorna i den där lilla kroppen är inte att leka med. Det ät helt filterfritt och ganska befriande samtidigt som det är skrattretande.

Mest blir Nils ledsen. När det inte blir som han vill eller får som han vill så slänger han huvudet bakåt och öppnar munnen på vidgavel i ett vrål “aaaaah” och sedan kommer tårarna. Det lixom sprutar åt alla håll.

Jag försöker förstå. Så där som jag tycker det är viktigt att göra. Inte skamma känslorna utan “jag förstår att du blir arg när du inte får hänga i taklampan” eller “jag förstår att du blir ledsen när mormor inte svarar i telefon”. Men det är så svårt att inte bryta ihop. Både i att bli arg tillbaka när han skrikigt och gråtit mellan 06:30 och 19:00 men också i en skrattattack. För det är ju så himla skrattretande med någon som gråter över, ja allt.

Även fast jag är långt ifrån perfekt så landar jag varje kväll i att jag är en bra mamma, för trots att jag både skrattar åt Nils och skäller på honom så gör jag mitt bästa. Hela tiden. Och jag är ju inte mer än människa.

Men det är en utmaning med barn just nu. Det är väl åldern. Det är säkert en utmaning med livet för Nils också. Jobbigt med alla känslor som stormar i kroppen och allt man vill, alla idéer och tankar som jag avvisar. Själv tycker jag att det är svårt att få energin att räcka med alla dessa utbrott med behov av tröst eller lugn hela tiden. Hur fyller man på?