• Girlytalk

    Ja, tack, jag skulle behöva en liten släng av cancer 

    Jag vet inte vilken det normala antalet vänner som ska ha dött när man är 31 år gammal men för mig har tre jämnåriga vänner dött. Min bästa barndomsvän dog i en hjärnblödning, väldigt plötsligt för 8 (?) år sedan, min lagkapten dog i tsunamin i Thailand och en vän dog för 3 (?) år sedan i cancer. Just då när de dog och tiden efter kände jag mig så tacksam för livet. För att jag var levande. Mitt i all sorg och bitterhet så kunde jag hålla fast vid den känslan. Men ju mer tiden har gått desto mer har den där tacksamheten bleknat. 

    Jag har ju själv varit en hårsmån från att stryka med i en bilolycka och spenderat mer tid på sjukhus än vad någon ska behöva göra. Ändå kommer den där bitterheten över mig. Otacksamhet. 

    Jag läser en anhörigs dagbok där hon skrev ett inlägg om att hon och hennes man hade det så bra förra sommaren och min första bittra tanke var hur kunde de ha det bra? Han hade ju cancer! 

    Nu skäms jag så klart över min tanke. För det är jag som har fel. Jag som fokuserat för mycket på skiten i livet, som finns i allas liv, och därför tyckt att livet suger. När jag istället borde känna en tacksamhet över allt det här. Över att jag är gravid. Över V. Över vården som hjälper mig. Över min kropp som orkat allt det här. Ja ni förstår. 

    Jag önskar ingen att dö i förtid. Jag önskar att alla fick bli 84 år och fylla sina dagar med precis det som gör dem lyckliga. Men ibland tänker jag att alla kanske borde få en liten släng av cancer, bara så att man återkommer till den där känslan av tacksamhet för livet igen. Ett uppvaknande, precis som Stefan sauk säger i videon ovan. 

  • Girlytalk

    När livet förändras 

    Livet förändras hela tiden, tack och lov, själv skulle jag varken vilja vara 15, 17 eller 25 år för alltid. Alla åldrar eller faser har sina problem och sin charm, men jag älskar faktiskt känslan av att livet rör sig framåt. Visst är det skrämmande men det hjälper verkligen att prata om det och att berätta vad man har för förväntningar. 

    Jag har många vänner både med och utan barn och jag har alltid varit ärlig med hur jag tror att vår relation kommer att förändras när barnet kommer eller vad jag förväntar mig av dem som vänner även när de är föräldrar. 

    Jag har förlorat vänner till föräldraskapet och nu förlorar jag vänner. Min bästa vän i München har sedan min första sjukskrivning i december slutat prata med mig. Hon svarar varken på sms eller hälsar när vi stöter på varandra. Jag vet ju att jag inte alls mått bra och orkat vara som vanligt men jag kan faktiskt inte förstå hennes reaktion på allt detta. Vi jobbar ju tillsammans så vi ses ju då och då. 

    Samtidigt så orkar jag inte med “tonårsfasoner”. Är det något fel, har jag gjort något olämpligt eller om hon tycker att jag förändrats så mycket redan så förväntar jag mig att hon säger det. Jag har aldrig tyckt om att spela spel varken med vänner eller partners. Just nu sörjer jag att jag har förlorat henne. För det är så det känns, och det är ju självklart inte en positiv förändring. 

  • Girlytalk

    Ännu en till samlingen 

    I natt satt vi uppe till 2 och pratade med vänner. Jag älskar det! 

    Det första jag älskar är att det blir kolsvart och fortfarande är varmt. Jag får alltid litesolfrossa på kvällen och sätter på mig en tröja men det är aldrig svalare än 25 grader. 

    Det andra jag älskar är att det är så avslappnat. Vi drack vin, vatten, läsk, åt frukt, chips, ost det vi hade hemma helt enkelt. Det låg barn mellan 10 och 1 och sov lite varstans, de somnade när de blev trötta. Och vi andra, från flera olika länder och med olika religioner och erfarenhet pratade om ditt och datt. Utan att döma eller bli arg. Det handlar inte om att ha rätt eller fel som det så ofta gör i Sverige utan om att utbyta tankar och lyssna. 

    Jag älskar det, sånna här kvällar samlar jag på. 

      

  • Träning

    Besök från det förflutna 

    min gudfar var i stan så jag har just ätit en tre timmars lunch med honom. 

    Vi pratade mest om framtiden, vad både han och jag drömmer om. Om barn, som han ser som sina barnbarn och om jobb. Var man ska bo och hur man bör veta vad man vill ha i livet. 

    Jag är sugen på ett löppass, det riktigt spritter i kroppen men det är vilodag och kroppen behöver återhämtning. Så jag ligger i soffan framför en halvdåligserie och drömmer om kött till middag. 

    Hoppas ni har en fin lördag! 

  • Girlytalk

    En enda lycklig röra

    Söndagar har blivit en dag för slappande hos oss. V jobbar dock alltid hela söndagarna från morgon till kväll men för mig är det en slappardag.

    Will-Pick-you-Up-

    Jag känner att jag befinner mig i en bubbla nu då jag vill vara nära mina närmaste. Jag bryr mig inte om vänner som lixom inte finns där. Eller bekanta och vänner där vi inte är ärliga till 1000%. Jag har massa tankar och idéer i huvudet och jag behöver lixom de som verkligen känner mig för att reda ut detta. Om inte de finns att tillgå så är jag gärna själv. Skriver, läser böcker, andas, dricker te.

    Idag skulle jag ha gått på hajk med en vän men det är dåligt väder så vi ställde in, kanske blir något annat kanske blir en dag hemma, vi får se. Är sugen på att baka. Eller på att fika. Kanske laga lasagne. Eller bara läsa. Eller se en bra serie. Ja ni förstår, huvudet är en enda lycklig röra. Det känns lixom helt okej att vi inte är gravida ännu. För det finns så mycket annat att göra och se, medan vi väntar och längtar och drömmer.

    Och så har vi bokat en resa till London. För att träffa min fd sambo, hans familj och andra goda vänner. Ska bli så mysigt! Först är det bara 1.5 månad av vardag, men det ska vi nog kunna stå ut med för under tiden väntar massa mysigt besök.

  • Girlytalk

    Livets olika faser

    Just nu går jag runt och känner mig ensam, som att ingen av mina vänner tänker på samma saker som mig, eller är lixom långt ifrån de värderingar och drömmar jag bär på. Jag känner lixom att vi är på olika platser i livet och att det är tråkigt men samtidigt att det är helt okej att det är så. Och förhoppningsvis så kan vi fortsätta umgås och kanske hamna i samma fas igen.
    Varje fas har olika mål, det är svårt att se och förstå hur faserna i framtiden ser ut och vad det är som är viktigt i de olika faserna.
    Jag tänker mig faserna lite så här (de har alltså inget med ålder att göra):

    Ung-vuxen:
    I den här fasen är man obunden. Man kan obehindrat resa, säga upp sig, byta partner, flytta. Det är en tid av möjligheter. Man är ute mycket, antingen och festar eller bara umgås med många människor. Man behöver bara tänka på sig själv. Av andra kan man upplevas som “ansvarslös” och som att man är utan någon riktning i livet.
    Viktiga mål: Få ett jobb (fast anställning?), ta examen, skaffa ett eget boende (som är stabilt), resa mycket, se världen.
    (Jag har själv “aldrig” varit i den här fasen och det kan jag sörja ibland. Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år, har alltid gjort det “rätta”, pluggat direkt efter gymnasiet, jobbat medan, haft stabila förhållanden, aldrig varit full. Jag har alltid varit väldigt ansvarsfull, på gott och ont).

    Tvåsamhets-fasen:
    Här har man en stabil partner, men har också tydliga mål med studier eller karriär. Man bygger sin framtid tillsammans med sin partner och har gemensamma drömmar. Drömmarna är ofta att man vill bo där eller där, resa dit eller dit, köpa det eller det. Man är fortfarande relativt obunden och kan resa iväg en månad till Thailand eller jobbar på olika vikariat som man tänker tar en dit man vill, man provar sig fortfarande fram lite.
    Mål: resor, ha roligt, vara kära, vara sociala, visa upp alla hur lycklig man är.
    (I den här fasen var jag väldigt länge. Från att jag tog studenten till nu. Jag har som sagt var alltid haft stabila förhållanden där vi gjort mycket tillsammans, framför allt resa. Jag har också jobbat med massa olika saker, ibland för att jag velat, ibland för att det passat vårt förhållande bättre. Man är inte en familj men man är en viktig tvåsamhet).

    Bygga-familj-fasen:
    Man vill ha barn. Ofta har men en partner men inte alltid. Man drömmer om ett eller flera barn och att få visa dem världen. Dock kan man inte tänka sig att man har barn som blir äldre än 1-2 år, det är lite som att skaffa sig en söt och gullig hund. Även om man vet att man måste uppfostra ett barn så tänker man sig inte att barnen växer utan att de alltid är små och söta.
    Man känner också ett stort behov av att umgås med sin partner (eller väldigt nära vänner), man vill ha trygghet och intimitet och man behöver inte utelivet utan vill mest sitta inne och prata.
    Mål: bli garvid, vara gravid, ha ett litet barn, gå promenader med barnet i vagnen, alla drömmar och mål inkluderar ett barn.
    (Jag är i den här fasen nu. Jag känner ett stort behov av djup, jag vill gärna prata med människor i min sits, diskutera, fundera och främst vill jag umgås med V hela tiden, och vara nära honom).

    Sen vet jag ju inte riktigt vad som kommer, men småbarnsfasen, tonårsförälderfasen, vara utan barn igen fasen är ju stora faser som jag tänker att de flesta går igenom. Men de där små där emellan vet jag inte.

  • Girlytalk

    Just the two of us

    Våra gäster har äntligen åkt! V har varit hos sin bror och jag har inte gjort något. Sovit middag, skrivit dagbok, pratat i telefon och smsat. Nu ligger jag i sängen och tänkte meddela att jag laddat ned en blogg-app i mobilen så nu ska jag blogga mer med mina egna bilder tänkte jag.

    Vi har sett på spåret och historieätarna. Knappt orkat prata med varandra. Är ganska mätta på sällskap. Precis som i Sverige är vi lediga på tisdag, så det blir jobb, ledigt, ledigt, jobb, ledigt. För mig iaf. V jobbar lite annorlunda. Skönt med mjukstart.

    Önskar er en god natt!