• V

    Dödsångest? 

    Den senaste veckan har jag haft något som kan liknas vid dödsångest. Inte för att jag ska dö, utan för att V ska dö. 

    Jag har den här klyschiga men ändå fina Låten på hjärnan. 

    Jag vet inte om det är hösten eller något annat men att V ska dö känns så jobbigt. Och att han kanske dör ovetandes om vad han betyder för mig. Vi är bra på att ge komplimanger och nu gör jag det extr mycket. Jag säger att jag älskar honom, lyfter hans bra sidor och säger att jag är stolt över honom.

    Att säga att man är stolt över någon är verkligen viktigt och en fin känsla, min vän/fru/pojkvän/etc tycker att jag är bra. Iväg med er och säg till alla i er omgivning att ni älskar dem och hur bra de är! 

      

  • V

    Ett glas vin och tankar om det 

    idag åt vi superlyxig pizza med några vänner. V drack en öl. Jag drack ett glas rött vin. 

    Alltså är jag inte gravid. När mensen kom blev jag besviken. Men redan efter några timmar kände jag: va fan! Vi har det himla bra, jag och V. Vi skrattat och pratat, driver varandra till vansinne och älskar varandra. Jag är frisk och stark och V är lite halt men lycklig. Vi mår bra. På alla aspekter i livet. 

    Vi vill ha ett barn. Men jag är säker på att den dagen kommer men jag känner faktiskt ingen stress för vi mår så bra i oss. Nu ska fokus vara på att njuta av varandra och allt världen kan ge oss. Tid för barn kommer. 

    Vi vet inte när barnet kommer eller flyttar in. Jag kan dö imorgon eller så vill V skilja sig. Eller så blir jag gravid imorgon. Vi har ingen aning och det är vad som är så spännande med livet. 

    Allt vi har är nu. 

      

  • V

    Gift med mitt största fan

    Det är många som säger att de är gift med sin bästa vän. Jag har aldrig sett det så. Däremot har den senaste tiden visat att jag är gift med mitt största fan.

    V stöttar mig alltid. Han säger att all mat jag lagar smakar bra (även när både han och jag vet att den inte gör det). Han tror på alla mina idéer och har egna planer för vad jag ska göra med mitt liv. 

    Och nu med min idé om “eget företag” så är han helt med. Han tror att jag kan ta över världen men även om jag inte gör det så tycker han att jag är bäst. 

    Det är en sån enorm trygghet. Jag är verkligen världens lyckligaste. 

  • V

    Ett kort inlägg om beröring 

    attraktion och lust i all ära, gåshud för att det pirrar i hela kroppen är underbart men när V rör mig så slappnar jag av. 

    Idag när jag kom hem från jobbet var jag arg, upprörd, rädd och ledsen och ganska mycket av alla känslor. Men jag borrade in mig i Vs famn, tack för att han är hemma igen, och andades. 

    Vi pratade åt och sedan låg vi i soffan, jag i hans famn och bara andades och jag kände hur varje cell i mig fick frid. Det mina vänner är magi och kärlek. 

    

  • Girlytalk

    Kärleksdiskriminering

    Jag kan bli så less på diskriminering av olika slag, typ som det jag väljer att kalla “kärleksdiskriminering” dvs att all kärlek inte är lika bra och att inte alla människor har samma rätt till kärlek.
    Jag tror (hoppas och upplever) att vi (svenskar, människor i västvärlden?) överlag är ganska bra på att acceptera hetrosexuella par med olika hudfärg. Men däremot samkönade par tror jag har det ganska jobbigt och människor med funktionsnedsättning kan nog också ha det tufft.

    20146141817152180990207_sbig

    Själv kan jag få frågan varför jag inte hittade någon man i Sverige? Och det tror jag är svårt, kulturkrockar, kanske ännu mer om man (som jag och V) kommer från olika religiösa uppväxter. Vi har kommit en bit på väg men människor vill fortfarande para ihop folk som de tycker har äktenskapstycke dvs är lika varandra, och därför blir man genast diskriminerad på olika vis om man inte är det. Eller om man är för lika, samma kön alltså, ja det är komplicerat det där.

    Jag vill bara säga: All kärlek är bra kärlek, älska på! Och se den här videon som gjorde så jag brast i gråt! (Ett fin sätt att illustrera hur lika vi är och vilka fördomar vi har!)

  • V

    Lite extra kär 

    ligger nyduschad och sjuk i sängen med mensvärk, inget barn nu heller alltså. Men jag är lycklig. Jag drabbades av en kärleksvåg till V. 

    Jag kan inte riktigt förklara varför den kom över mig men V tog hand om mig så fint, lagade mat och att bli omhändertagen är inget jag är van vid. Jag har alltid tagit hand om mig själv och alla andra. 

    En härlig känsla i alla fall som jag försöker hålla fast vid och njuta av, 

  • Girlytalk

    Vänskap, helt enkelt!

    Båda Natalia och Happy har skrivit om vänner senaste dagarna och jag tänkte lägga mig i diskussionen.

    Först och främst så håller jag med dessa människor. Bilden av tjej- och killkompisar är att tjejkompisrelationer innehåller skitsnack, drama och knivhugg i ryggen medan relationen med killkompisar är betydligt mer okomplicerad, jag håller med om detta. Så var det för mig också, kanske främst i gymnasiet.

    Jag upplever mig nog ha blivit mer sviken av mina tjejkompisar än av mina manliga vänner, de har valt pojkvänner och tvåsamhet framför vår relation, det har varit drama och det har definitivt varit skitsnack. Medan killarna har dragit med sig flickvänner och vi har umgåtts i en större grupp, vi har fysiskt gjort mer saker och därför inte haft samma tid för skitsnack.

    Men sedan insåg jag några saker.
    1. Jag har väldigt höga krav på mina vänner (och mig själv) och jag måste jobba på det. Om vännerna inte uppfyller de krav som jag tycker att de ska uppfylla så kan vi inte vara vänner för då blir jag bara sårad gång på gång. Därför har jag “rensat” bland mina vänner.

    2. Jag insåg att med några av mina tjejkompisar så hade vi bara en sak gemensamt: vi var tjejer. Vi kanske också hade gått i samma klass eller något liknande men vi hade inget gemensamt förutom vårt kön, inte så himla mycket att bygga en relation på. Däremot hade jag oftare mer gemensamma intressen, tankar och idéer med mina manliga vänner, kanske just för att de relationerna inte har baserats på kön.

    o-BLT-570 (2)

    Så jag testade vänskaperna på olika vis och kände efter i magen om jag fick ut något av relationerna, om jag tyckte det var roligt att umgås med personen, om jag litade på personen och om så klart om motparten tog initiativ till att vi skulle ses (dvs verkade gilla att hänga med mig också).
    Kvar blev ett, överraskande stort, gäng människor med skilda kön, bakgrund, intressen och hudfärg (självklart inkvoterade) som utmanar mig med sina tankar, som tänker på samma vis som mig, som tänker på helt andra sätt än mig men respekterar mina tankar, som tycker om att göra samma saker som jag eller som tycker om helt andra saker men som gärna provar nya saker, som ställer upp för mig när jag behöver och som jag får ställa upp för, som skrattar och gråter med mig och som framför allt hellre pratar om världen, livet  och sig själva än att snackar skit om andra. Och dessa egenskaper har jag hittat både hos tjejer och killar, för helt ärligt så tror jag det är dags att lägga stereotyperna på hyllan. Vi slutar med begrepp tjejkompis och killkompis och säger bara kompis och i och med det så umgås vi också bara med de människor som vi tycker och som ger oss det vi vill ha och behöver.