• Girlytalk

    Kvällar då jag gråter

    Jag vill berätta för er eller för mitt minne att jag hatar amning. Själva ammandet har jag egentligen inget emot. Generellt gör det inte ont. Det skulle kanske beskrivas som mysigt men nja… Jag bestämde mig ju för att ge amningen en chans med barn 2 trots att oddsen var emot mig.

    Känslan av att sitta fast ger mig panik. Att sitta i fåtöljen och amma merparten av dagen. Och gör ingenting. Riktigt känns hur ensamt det är. Och hur hjärnan skrumpnar av all dålig tv jag konsumerar.

    Jag har fått två riktigt dåliga råd. Det ena är att se amningen som en del av vardagen. Lixom acceptera den. Och det kan man ju göra men en vardagssyssla som jag hatar och som tar 9-12 timmar per dygn hade jag lejt bort. Jag vägrar finna mig i sånt. Som en del av en vardag kan jag absolut acceptera amningen. Men inte som 97% av det jag gör.

    Hon blev påskpyntad vid amning.

    Det andra dåliga rådet är det finns mycket man kan göra med bara en hand. Grät när en bekant sa detta. Jag kan inte ens surfa på mobilen med bara höger hand. Äta ja. Laga mat? Röra mig? Läsa en inbunden bok? Nej.

    Jag kan inte sätta ord på vad med amningen det är som gör mig så otroligt ledsen. Kanske är det hormonellt eller bara tröttheten? Men känslan av att sitta fast. Stressen där emellan då allt det andra ska hinnas. Ni vet; gå på toa, laga middag, duscha och kanske plocka undan lite.

    Jag tycker också känslan av att inte kunna fixa, äta mat med min familj, laga mat eller starta en tvättmaskin utan att ha hög puls är fruktansvärd.

    Jag gillar verkligen inte känslan av att min kropp inte är min, att någon annan bestämmer över den och har tillträde till den. Jag gillar heller inte att sitta still så mycket. Känner mig samtidigt så skamsen och värdelös som känner så starkt negativt om något som är så basalt som att mata sitt barn. Något som en riktig kvinna älskar och gör med en ängels tålamod och ett barns glädje.