• Barn & gravid

    Jättemycket ångest

    Även om jag är en person med många känslor så är jag en person som är relativt fri från ångest. Jag tänker att saker ofta löser sig och att de flesta vill mig väl. Jag har någon form av förtröstan i att livet kommer bli bra.

    Men just nu har jag otroligt mycket ångest för allt. Tydligen är det vanligt med typ gravidrelaterad ångest. Hur barnet mår eller hur det ska bli med syskon eller så. Men jag har ångest för allt!

    I natt låg jag vaken en lång stund och hade ångest över att jag inte vattnat min grannes blommor tillräckligt bra.

    Jag har också haft supermycket ångest över att jag ska plugga till hösten. Lixom vad det ska ge eller bli av det? Hur ska jag hinna? (Vad annars ska jag göra?)

    Jag får ett väldigt starkt ångest påslag av att min svärfar ringer. Något som är väldigt obefogat även om vi relation inte är helt okomplicerad.

    Oavsett vad jag gör så finns det situationer så ångesten lixom väller över mig. Det kan handla om ja men i princip vad som helst.

    Det bästa för mig är att möta ångesten. Typ gå och vattna hos grannen, även om jag inte gjorde det 01:35 i natt. Eller ringa min svärfar.

    Ångesten ger mig sämre sömn vilket ger mig mer ångest. Och jag känner mig ledsen. Jag vill också vara en sån person som har ett glow och mår bra och är lycklig i sin graviditet.

    Är det någon annan som drabbats av ångest eller depression i samband med sin graviditet?

  • Girlytalk

    Relationer förändras men jag vill inte vara med då

    Min vän som sa att hon önskade att hon mådde lika illa som mig under graviditeten har blivit ett problem för mig. Jag tog avstånd från henne när hon sa detta för att jag känner att hon inte alla förstått hur jag har det. Jag känner att hon tolkar det jag säger så mycket att det inte är vad jag sa längre, för att vi ska tycka lika och när jag påtalar att det inte alls är så jag menar så blir hon arg. 

    Jag har gått i terapi för att bearbeta min graviditet och även om jag är långt ifrån att vilja bli gravid igen eller kunna tänka mig en graviditet till så har jag kommit så långt att jag kan glädjas med andra gravid och inte önska någon en sådan graviditet som jag hade. 

    Så när jag kände agg (?) mot min gravida vän gick jag tillbaka till terapin. Vi pratade om att det låter som att vännen har mig som förebild och kanske tom norm. Och varför jag inte vill vara en förebild eller norm. 

    Först och främst var min graviditet undantaget, inte ens 10% drabbas av extremt gravidillamående så som jag gjorde, alltså inte normen. Varför ska man sedan sträva efter att må dåligt? Fick jag byta mot en vanlig graviditet så skulle jag göra det direkt (även om det är väldigt få som jag känner som inte har haft ont någonstans). 

    Att människor eller vänner tycker jag gör ett bra jobb som människa är ju en solklar komplimang. Och jag beundrar alla mina närmaste vänner av olika anledningar. Men alltså om beundran blir ensidig blir det en obalans i relationen. Jag måste dra, ge råd, inspirera och får ju då inget tillbaka. Eller jag får ju beundran men det är inget jag vill ha. 

    Vi hann inte prata om hur jag ska hantera detta utan det är nösta träff. Just nu känns relationen bara i obalans och dålig. Speciellt eftersom att hon inte vill diskutera hur hon mår med mig dör att jag mådde så mycket sämre… 

  • Girlytalk

    “Jag önskar att jag mådde illa” 

    I veckan berättade en vän för mig att hon är gravid! Först kände jag bara glädje, jag vet att de försökt ett tag! Vännen berättade att hon var i vecka 7-8 och mådde hur bra som helst. Va skönt, va kul! Ja jag kände faktiskt så. Ni vet ju att jag varit ganska bitter över hur sjuk jag var när jag var gravid så det kändes så skönt att få känna glädje för en vän. 

    Sedan sa hon “men jag skulle vilja ha ett bevis på att jag är gravid, jag önskar att jag mådde illa” samt “nu mår jag lite illa, va glad jag blir!” Och jag kan lixom förstå det i teorin. Att man vill ha ömma bröst och känna sparkar på en gång, en graviditet är ju nämligen 1000 år lång och väntan är oändlig. 

    När hon började prata om att hon vill må illa så kände jag lite hur det rämnade. Då kan hon ju omöjligt förstått hur dåligt jag mådde? Och hur mycket jag sörjde och fortfarande sörjer min egen hemska graviditet. Inget glow, inget sug att göra något utan bara befinna mig så nära en toalett som möjligt.

    Har vi det så himla bra att vi önskar att må dåligt för att få det bekräftat? Jag önskar för allt i världen att jag hade sluppit kräkas i fem månader och allt vad de innebär med sjukhus vistelser och problem med amning sedan. 

    Jag tyckte det var lite okänsligt av henne. 

  • Girlytalk

    Frivillig men ofrivillig syskonlöshet

    Jag har alltid vetat att jag ska ha två barn. Inte ett, för syskon är så viktigt i mina ögon, och inte tre för jag har två händer att hålla dem i och vi är tvp föräldrar och kan då ta ett barn var. Ja en noga uttänkt plan som ni hör. 

    Så fick jag Nils. Och även om vägen dit inte kantades av ivf eller dylikt så var graviditeten från helvetet ett faktum. Och nu fick vi ju kräksjukan vilket ju bara varade i sex timmar men det blev ändå en påminnelse om hur överjävlig graviditeten var. 

    Jag vill ha syskon. Inte nu. Till Skillnad från trenden (?) i Sverige så jag jag aldrig velat ha barn rätt utan runt 4 år mellan dem. Så i framtiden vill jag ha syskon. Intellektuellt och strategiskt det vill säga. Men hela min kropp skriker “nej!” När jag tänker på att vara gravid igen. Jag jag tid på mig, tror jag i alla fall, att bearbeta och fundera men tankarna som snurrar typ hela tiden i huvudet gör mig galen. Jag set på Nils och tänker att du är mitt enda barn och blir sorgsen. Jag ser på Nils och tänker att du ska få syskon och får panik. 

    Hittade dock en ganska ny blogg som jag läste från början till slut om ofrivillig barnlöshet. Det är bra för mig med perspektiv. Att se andra och känna tacksamhet för det jag har: ett friskt barn, som dessutom råkar vara en framtida nobelpristagare i minst ett område, är ju inte fy skam! Johan och Maria jag önskar er minst en egen liten nobelpristagare. 

    Och så läser jag sånt här och smälter och tänker att vi självklart ska ha en till! 

  • Girlytalk

    Hur kroppen förändras

    När jag var hos barnmorskan sist så pratade hon (vi) om hur min kropp kommer se ut efter graviditeten. 

    Jag hade förhoppningar om att få gå upp i vikt under graviditeten och få känna mig kurvig och feminin men det blev ju det motsatta och sist hade jag gått ned i vikt igen. 

    När jag ser min kropp ser jag inte mig själv som gravid. Allt passar. Mina jeans, mina tröjor, trosor, bh… 

    Däremot känner jag ju att magen är större (men hag tappat alla muskler/fett på ryggen) och brösten är hängigare. Känns lite som om de kan vikas i bh-n. 

    Jag har vädligt blandade könslor för min kropp just nu. Delvis är jag stolt över den och imponerad över att den orkat med den här graviditeten trots allt. Men samtidigt känner jag en sorg över att den är så sliten. Den känns gammal. 

    Jag ser verkligen framemot att börja träna igen. Att kunna röra på mig som en vanlig människa, som jag vill. Jag har inget mål att få tillbaka min gamla kropp utan jag vill gå upp i vikt och känna att kroppen är stark igen. Igår gick vi sex kilometer uppdelat på hela dagen mellan affärer i mall of Scandinavia och sedan en kort runda i Vasaparken och jag var helt slut. Mina höfter gjorde ont och ryggen värkte. Det är inte den kropp jag vill ha. 

    Jag förstår att det här kan vara provocerande. Jag förstår att det kanske finns kvinnor som går upp jättemycket i vikt under graviditeten och ser på mig med avund. Men jag vill påpeka att jag inte bryr mig om de få bristningarna jag fått, att brösten är hängiga eller att magen dallrar. Det är känslan i kroppen. Att kroppen knappt orkar bära mig. Det är den jag vill bli av med. Jag tror också att man måste ta hänsyn till varje graviditet och min har ju tyvärr varit lite bakvänd med viktnedgång istället för en uppgång. 

    Tex detta är jag verkligen emot: 

      

  • Girlytalk

    Min mardröm och game of thrones 

    Jag är fortfarande hemma. Värkar var åttonde minut hela natten men lyckades hitta en ställning där jag kunde halvligga och ta värkarna. Sedan värkar hela förmiddagen och sedan plötsligt borta. Nu har jag kanske en värk i halvtimmen som gör halvont. Jag har iaf lyckats samla på mig runt två timmars sömn. 

    Just nu är jag så ledsen och frustrerad. Att ha en utdragen förlossning var och är min största mardröm. Och nu är jag inne på tredje dygnet. Ja jag vet att det kan vara så här men jag känner hur kroppen tar så galet mycket stryk av det. Ryggen och hela kroppen värker redan. Jag är rädd att jag tillslut kommer vara så utmattad att jag inte orkar föda. Ja jag vet att man får “superkrafter” men de är långt borta nu. 

    Som tidsfördriv gör jag en fil i excel (hatar excel) och ser game of thrones. Inte min favoritserie som ni vet men en serie där jag kan slumra eller försvinna in i en värk utan att det gör något. Vilken säsong är de på nu? Har vintern kommit än? 

  • Girlytalk

    Vad ska vi med den till? 

    I helgen hämtade jag och V ut vår vagn. Den står nu i vårt vardagsrum pga att V håller på att pilla på den. 

      
    Vagnen är den sista stora saken vi har köpt. Vi eller v (som gravid kvinna i Tyskland är man både fysiskt och mentalt funktionsnedsatt) fick en genomgång av vagnens funktioner och jag stod bara bredvid och tänkte vad ska vi med en barnvagn till? 

    Alla andra saker vi köpt vilket är en babysitter, badbalja och babyskydd har jag kunnat se ett användningsområde för men barnvagnen kan man ju bara använda om man har ett barn. Och det har ju inte vi. Och det känns heller inte som om vi ska få något. 

    Förnekelsefasen kom sent i den här graviditeten.