• Girlytalk

    Min mamma är psykiskt sjuk

    jag har i princip ingen kontakt med mina föräldrar, däremot med mina systrar har jag sporadisk kontakt. Detta beror på lite av det ena och lite av det andra men om man lixom skalar av det så att bara kärnan finns kvar så beror det på att min mamma är psykiskt sjuk.

    Det var 2003 som jag började märka att något var fel. Mamma drabbades av en depression utlöst av att hennes mamma gick bort.
    Hon hade då klarat en fyraårig utbildning och hade fått jobb på precis det företaget hon ville, hon hade en man och fyra barn, gott om pengar och tid för att utöva något intresse dagligen. Ett helt vanligt liv alltså.
    Men hon blev, förståeligt, helt förstörd när hennes mamma gick bort och sjukskrev sig några månader från jobbet för att “fixa” allt.
    Hon började träna och äta enligt viktväktarna. Detta var ju bra tänker någon men nej. Hon drabbades av Ortorexi. Och började dessutom att klaga på min vikt eller påpeka hur mycket mer jag åt än henne eller hur lite hon åt vid matbordet. Det hela slutade med att jag inte åt hemma längre, jag tränade då 2-3 per dag och var relativt muskulös och kunde säkert tas för “mullig”.

    Hon återgick till jobbet och allt var skit. Chefen mobbade henne, kollegorna var inga bra. Hon kände sig utnyttjad och eftersatt, alla andra fick göra det roliga på jobbet. Alla UTOM hon! Vi försökte peppa henne att hon kanske kunde byta jobb men det gick absolut inte för då skulle alla hata henne.

    Åren gick. Hon klagade på allt. På vad andra åt. Vad andra inte åt. Människors ekonomi. Hon begärde skilsmässa från min pappa men de var bara separerade ett år. Hon fortsatte vara negativ. Hon kunde skälla ut mig (eller någon annan i familjen) för att det var miljöförstöringar i Östersjön eller för att det var krig i Israel.
    Min pappa begärde sedan skilsmässa, han orkade inte längre.

    Då tappade mamma allt. Hon använde alkohol för att döva sin smärta. Hon grät. I flera månader. Hon blev bitter. Hon ringde och skällde ut pappa för saker som inte hade hänt t.ex. att han inte tog med sina barnbarn (som han inte har) på zoo utan gick med en annan bekants barn. Hon pratade illa om pappa framför oss barn.

    Idag är min mamma otroligt självcentrerad. Hon lägger ut allt på facebook. Saker som hennes barn har sagt till henne i förtroende lägger hon ut där, för att det är ju roligt! När jag ringer henne kan hon prata oavbrutet i 25 minuter om sitt liv innan hon sedan lägger på.
    Hon bjuder gärna vänner och bekanta på middag men inte utan att berätta att det här är ekologiskt kött, och det här har jag köpt där och jag var på den här butiken och ni MÅSTE gå dit. Tycker man annorlunda än henne blir hon arg. Alltså om man inte tycker att en film var lika bra (eller dålig, troligen mer sannolikt) som hon gjorde då blir hon skitförbannad, därför är det lättare att bara följa med.

    Jag kan inte umgås med min mamma. Och det gör ont. Jag träffade henne över en snabbfika i helgen och det går bra men hon kommer aldrig kunna vara en del av mitt liv. Hon snor all min energi, hon tänker inte på någon annan än sig själv och vad hon vill, hon har tappat de sociala reglerna för samtal eller umgänge. De umgänge som finns är bara på hennes villkor. Man kan inte ha en diskussion eller ens dialog med henne utan allt är en monolog. Hon vet inte vad en relation är utan tror att någon hon träffat en gång är hennes bästa vän, hon kan inte längre läsa av människor.

    Så vad är det för fel på henne? Vad är det för sjukdom hon lidit av de senaste 13 åren?
    Jo en helt “vanlig” depression.

    En sjukdom många slänger sig med hit och dit för att man tror att det betyder att man är lite ledsen. Det är betydligt mer än lite ledsen och kan förstöra hela liv eller som i vårt fall, hela familjer.

  • Girlytalk

    Att falla fritt

    En sak som jag gärna döljer är min familj. Jag har en mamma och en pappa och tre systrar. Mina systrar har jag sporadisk men bra kontakt med, en av dem är psykiskt sjuk så det är svårt att ha en långvarig relation med henne. Att ha en person i familjen med psykisk sjukdom (dock utan diagnos under vår uppväxt) formar så klart hela familjen. jag är äldst och hon är näst äldst. I och med att hon krävde mina föräldrars uppmärksamhet så har jag lixom alltid varit 25 år. Tagit hand om mig själv, tagit mig till och från träningar/aktiviteter/kompisar när mina kompisar alltid fick skjuts eller sällskap. Minns att jag behövde gå genom en skogsdunge till gymnastiken och var livrädd, så min tränare började följa mig hem. Eller nästan hem.

    Några gånger har jag fallit hårt. Stenhårt så att allt som blir kvar är en våt fläck på marken. Då har inte min familj varit där för mig. Andra människor har varit det. Men inte de. Min mamma har tom sagt orden när jag mådde psykiskt så dåligt att mina vänner oroade sig för mig och min psykiskt sjuka syster hade ett “skov” “nu måste du ställa upp här, först hjälper vi din syster så kan vi hjälpa dig sen!” Jag vet fortfarande inte vad hon menade men jag kommer aldrig glömma det, aldrig förlåta henne för det och aldrig lite på henne igen. På min 25-årsdag som inföll strax efter den kommentaren skällde de ut mig för att jag inte ville vara en del av familjen, i över en timme. Jag grät i tre timmar. Sedan kom släkten för kalas. Jag minns att jag satt på golvet och log mitt stelaste leende. När kalaset var slut följde jag med en vän till hennes jobb och grät hela vägen. Nästa dag tog jag de saker jag fortfarande hade hos mina föräldrar och har aldrig sett tillbaka.

    Vi träffas ibland. Hörs då och då. Och jag tror att de tror att de vet mycket om mitt liv. Men de har ingen aning egentligen. De vet samma saker som en främling skulle kunna veta. De vet allt det där som syns på ytan. Och de tror att de vet allt.

    Det är en märklig känsla när ens föräldrar inte känner en och inte vill känna en. Idag är en sån dag när jag återupplever allt detta, funderar och tänker på sån här skit, och gråter. För att jag har sovit dåligt, känner mig stressad och förvirrad eller bara för att det är en sån dag. En sån dag då jag faller fritt.

  • Girlytalk

    en lång helg

    I helgen är nu slut. Jag har haft besök av min mamma. Det har varit hemskt.
    Jag känner mig som en elak människa som skriver det här men jag gör det ändå.

    Jag och min mamma har aldrig varit nära. Jag har varit pappas flicka och hon har ägnat tid åt mina systrar. Jag har aldrig varit en prioritet. Utan sist i kön när det kommer till uppmärksamhet eller hjälp och stöd.
    Men hon är trots allt min mamma och jag försöker ha en relation till henne. Men det går inte.

    Min mamma har varit deprimerad sedan 2003. Hon har haft insikt om sin depression i ca 3 år. Och har jobbat med den i två år. Jag förstår att hon har en lång väg att gå innan hon är på banan igen. Och att hon är sjuk.
    Men fy fan vad jobbig hon är.
    Hon är som en fyraåring. Kan inte slappna av. Något ska hela tiden hända. Hon städar hos oss. omorganiserar i bokhyllor och kök. Behöver hela tiden underhållning. Lyssnar inte utan pratar hela tiden själv. Vi kan inte ha en dialog för det handlar bara om henne och om jag inte håller med eller gör på ett annat vis så blir hon SVINförbannad. och hela hennes värld och lycka är upphängd på barnbarn, vilket hon inte har.

    Det här är så fruktansvärt jobbigt. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Det är så jobbigt. Hon är maniskt “lycklig”.

    Jag sitter nu med en kopp te, ett glas juice, paj och huvudvärk. Försöker slappna av och släppa tankarna på henne. Och hur hon mår. För det är inte mitt problem, men ändå är det ju det lite.

  • Girlytalk

    Jag hatar föräldrar

    Jo men jag har några kompisar som har barn. Och jag hatar dem. Jag har full respekt för att deras liv kretsar kring barnet, att det finns mycket att prata om och ta ställning till och jag är gärna ett stöd eller bollplank eller whatever då. Men alla mina vänner använder barnen som en ursäkt för både det ena och det andra. Ganska många säger typ “jag skulle vilja utbilda mig men jag har ju barnen”.
    En kväll i veckan brukar jag träffa en vännina som har barn men hon ställde nu in, 24 timmar innan smsade hon att barnen var hängiga så hon kunde inte komma. Hur fan kan man veta att barnen ska var hängiga ett dygn i förväg? Dessutom har barnen i fråga en pappa som är hemma på kvällarna. Och vi bor 600 meter ifrån varandra.

    De flesta verkar också vilja vara hemmafruar, det är relativt vanligt här, och det gör alla människor IQ-befriade. Varesig du är hemma och umgås med TVn eller med en minimänniska så är det inte utvecklande för ditt intellekt för fem öre.

    Och så den där jävla lyckan?!
    Jag har ett bra liv. Jag älskar det. Men nog har jag mina dippar, när allt inte känns tipp topp. När V är dum i huvudet eller att flytta till München känns som världens sämsta idé. Men föräldrar är ALLTID lyckliga. De sover aldrig dåligt, och om de gör det så är det lyckliga för det. Lyckliga för att barnen äter konstant, lyckliga för att barnen skriker, lyckliga för bla bla bla.
    Så JÄVLA underbart är det inte att ha barn HELA TIDEN! Nej ibland är det illa och då är det fint att erkänna det. Prata om det med vänner. Bearbeta och fundera över det. Istället för att hela tiden måla upp den perfekta fasaden av lycka lycka lycka lycka!

    Kolla vad LYCKLIGA vi är på ett fält med vår baby, helt naturligt!
    Kolla vad LYCKLIGA vi är på ett fält med vår baby, helt naturligt!