• Girlytalk

    Min mage efter graviditeten

    Efter graviditeten från helvetet, som iofs är nästan två år bort, är min mage inte i balans.

    Att kräks x antal gånger per dag i 25 veckor tar på krafterna och jag kände ganska snabbt att mat- tarmsystemet skadades. Jag tänkte att det skulle självläka och var i början försiktig med vad jag åt och drack, undvek stark mat tex. Men det har inte hjälpt.

    Jag får halsbränna nu, vilket jag aldrig fick innan graviditet, och jag är oftare lös i magen. Alltså för ofta lös i magen.

    Förra veckan fick vi en mild släng av magsjukan. För mig kom det ut “bakvägen” och jag fick inte stopp på det. Alltså V kräktes en gång. Allt rann igen mig i över en vecka. Tillslut fick jag ta hjälp av goda bakterier och medicin. Det är som om min mage inte kan reglera sig själv längre.

    Det skrämmer mig lite. Hur blir magen efter en andra graviditet? Blir det värre? Bör jag söka läkare? Kan jag ha fått någon tarmsjukdom?

    Magen är en så central del av kroppen och gör så himla mycket viktigt så när den inte funkar så blir jag såååå trött och slö och håglös. Inga känslor jag vill känna alls.

  • Girlytalk

    “Jag önskar att jag mådde illa” 

    I veckan berättade en vän för mig att hon är gravid! Först kände jag bara glädje, jag vet att de försökt ett tag! Vännen berättade att hon var i vecka 7-8 och mådde hur bra som helst. Va skönt, va kul! Ja jag kände faktiskt så. Ni vet ju att jag varit ganska bitter över hur sjuk jag var när jag var gravid så det kändes så skönt att få känna glädje för en vän. 

    Sedan sa hon “men jag skulle vilja ha ett bevis på att jag är gravid, jag önskar att jag mådde illa” samt “nu mår jag lite illa, va glad jag blir!” Och jag kan lixom förstå det i teorin. Att man vill ha ömma bröst och känna sparkar på en gång, en graviditet är ju nämligen 1000 år lång och väntan är oändlig. 

    När hon började prata om att hon vill må illa så kände jag lite hur det rämnade. Då kan hon ju omöjligt förstått hur dåligt jag mådde? Och hur mycket jag sörjde och fortfarande sörjer min egen hemska graviditet. Inget glow, inget sug att göra något utan bara befinna mig så nära en toalett som möjligt.

    Har vi det så himla bra att vi önskar att må dåligt för att få det bekräftat? Jag önskar för allt i världen att jag hade sluppit kräkas i fem månader och allt vad de innebär med sjukhus vistelser och problem med amning sedan. 

    Jag tyckte det var lite okänsligt av henne.