-
Självdistans: är jag gravid nu?
Jag vet inte om det kommer fram så bra i bloggen men jag har väldigt mycket självdistans och väldigt mycket humor. Det finns ingen som skrattar så mycket åt mig som jag själv. Det här med att vi försöker få barn kanske låter väldigt gnälligt i bloggen men i verkligheten ligger jag dubbelvikt av skratt åt mina egna inbillade tankar flera gånger i veckan. Här kommer några exempel på symtom jag har haft som visar på att jag är gravid:
1) Så fort jag blir hungrig eller sugen på något tror jag att jag är gravid.
2) Så fort jag inte är hungrig eller sugen på något tror jag också att jag är gravid.
3) Om jag fryser tror jag att jag är gravid. (Jag har ingen aning om varför jag tror det för gravida kvinnor får ju mer blod och brukar ju känna sig varmare men det kopplar jag inte till gravid?)
4) Alla former av ont i magen = gravid.
5) När jag hade diarré i sex veckor trodde jag att det var gravidtecken.
Med andra ord, allt som händer, varesig det är ovanligt eller vanligt så kopplar jag det till att jag ev. är gravid. Ibland gör det mig galen men oftast så kan jag skratta åt det, smsa V och sedan är det lixom bra med det. Jag vet intelligensmässigt att jag inte känner några sparkar i vecka 3 utan att det är gaser men ändå är det min första tanke.
De två veckorna mellan mens och ägglossning är de bästa, för då kan jag inte vara gravid, visst jag inbillar mig det ändå så klart men det är lättare. Det är mellan ägglossning och mens som jag känner efter allt för mycket. Här om dagen fick jag för mig att jag hade foglossning, haha!
-
Framtiden är så oviss
Något av det jag upplever som mest frustrerande med att försöka få barn är att jag inte kan planera framtiden. Jag älskar ju att planera och att drömma, att resa är ju som ni kanske vet ett enormt intresse jag har. Så nu har några vänner frågat om vi ska åka skidor i Schweiz i mars. Vi har åkt skidor tillsammans i över 20 år, en gång om året, och jag älskar det. Det är en så fantastiskt vecka med god mat, skratt och massa skidåkning. Jag ska svara senast imorgon. Och jag vet ju inte!
Om jag blir gravid den här månaden då är jag i vecka 27 när vi ska åka skidor. Visst kan man må väldigt bra då och känna sig pigg och fräsch men man kan också känna sig ganska tung och ur form. Men, och det här är kruxet, jag vet ju inte om jag blir gravid den här månaden. jag vet ju inte ens om jag blir gravid nästa månad eller månaden efter det. Kanske blir jag gravid i februari och då kan jag ju troligen åka skidor utan problem. Så här är det hela tiden.
Jag blir rädd för att planera för det finns så många “om”. Om jag blir gravid då eller då. Om jag mår illa. Om jag har foglossning. Ja ni förstår.
-
Bättre!
Jag har fortfarande typ mensvärk idag vilket jag antar är pms. Men idag känns det helt okej. När barnet än kommer så kommer det vara det barnet vi vill ha!
Tror en del av deppigheten beror på att jag saknar V. Vi har haft en sån underbar semester och nu är vardagen här och V är i USA och jag är här.
Idag är det iaf jobb som gäller, sedan kommer en god vän hit ikväll för te, skitsnack och kanske en bit choklad. Så även detta kommer bli en bra dag! Dagens pepp:
Jag önskar er en fantastisk torsdag! -
Tar ut sorgen i förskott
Om några dagar ska jag ha mens och jag känner mig deppig redan, eller snarare jag känner mig deppig idag. Jag känner mig PMS-ig och inte alls gravid, hur man nu ska känna sig då? Sist jag var gravid så kände jag mig mest otroligt deppig och kände inga sytom alls utan trodde att jag hade influensan i fyra veckor…
Sedan tänker jag att allt detta kanske är tecken på graviditet och funderar på att googla, men om man googlar tecken på graviditet så kan man få upp allt från halsbränna till diarré och depression så nja… jag ska nog sova istället. Ville bara gnälla av mig lite.
Jag har haft en fantastisk dag på jobbet och är egentligen himla lycklig, så det är bara hormonerna som spökar. Vi hörs imorgon, då tar vi nya tag!
-
Bli gravid 2.0
När vi var i Sverige så träffade jag en av mina bästa vänner som också försöker få barn, ni vet hon som fick missfall i våras? Efter det missfallet så fick hon vissa komplikationer, eller egentligen inte men hennes kropp stötte inte ut allt utan hon trodde att hon var gravid igen för hormonerna var kvar och då kan man ju inte bli gravid igen. Nu är det i alla fall åtgärdat och hon fick sin första mens efter det i juni. När vi träffades så pratade vi så klart om detta. Hon sa då: Jag ger det sommaren sen ska vi söka hjälp.
Herregud tänkte jag, vet inte människan att detta med att bli gravid innehåller massor med faktorer och är skitsvårt, jag försökte säga till henne att det är ju bara två chanser dvs ingenting och det kanske är vid jul hon ska börja fundera på att söka hjälp (då har de försökt bli gravida i ett år). Men nej hon skulle söka hjälp i september…
Själv känner jag inte den stressen. Visst jag blir deppig när mensen kommer, jag skulle ljuga om jag sa något annat men jag repar mig snabbt. Och jag längtar efter barn. Hela tiden. Drömmer om det. Men det ger mig positiv energi och jag tror inte att det blir lättare för att man sätter ännu mer press på sig själv, med det sagt är jag absolut inte emot att man söker hjälp tvärt om, däremot tror jag man ska ge kroppen chansen.
Det finns ju faktiskt saker man kan göra för att öka chanserna och bättre lära känna sin kropp. Så i Sverige köpte jag ägglossningstest. Ja varför inte tänkte jag, jag kanske har helt fel på när jag har ägglossning. Och då blir det ju inga barn.
Anledning till att jag köpte dem i Sverige är för att jag har ett överdrivet stort förtroende för allt som är svenskt. Tänker mig att detta är lite bättre än alla märken vi har i Tyskland eller i vilket annat land som helst.
-
Så mycket viktfokus
Av naturliga skäl så har det blivit mycket bloggande om att försöka få barn för mycket av mina tankar kretsar kring just det och nu har jag också börjat erkänna för vänner (dock enbart nära vänner) att vi försöker och att det går så där. Och till min stora förvåning så är vi ju fler. Det låter ju som att alla blir gravida på första försöket men när man forskar lite så är det inte alls så. Dessa inlägg är inte menad att stressa någon utan jag hoppas att det kan sprida lite hopp i den här djungeln av tips och råd om hur man bäst blir gravid.
Jag berättade för en av mina bästa vänner, som har en son på sex månader, att jag inte vågar gå till läkaren (i Sverige) dels för att jag tidigare haft problem med utebliven mens och blivit illa bemött av vården men för att jag vet vad de skulle säga: jag är nämligen underviktig. Mitt BMI är under 18 vilket då räknas som underviktig. Vi skulle prata kost och träning och sedan så skulle jag få rådet att träna mindre och gå upp i vikt.
Min vän berättade då att när hon och hennes man bestämde sig att få barn så var det tvungna att använda sig av IVF detta berodde inte på henne utan på mannen som är steril pga sjukdom men sparat spermier sedan tidigare. När de var på första kontrollen hos ett landstingssjukhus fick de beskedet att de inte kommer få genomgå behandlingen förrän min vän gått ned i vikt för nu var hon överviktig.
Min vän är överviktig ja, om du tittar på BMI. Men om du tittar på hennes kropp och hennes livsstil så skulle jag säga att “det finns lite att ta av”. Hon har naturligt stora bröst och stora höfter men hon har supersmal midja och egentligen inget fett över magen. Hon tar 150 kg i benböj och springer milen på 45 min. Hon tränar en bollsport tre gånger i veckan och äter, vad jag skulle kalla, normalt. Ja kanske skulle hon kunna träna ned sig och hon skulle kunna banta men hon är sund. Hon bär inte runt på massa fet utan på muskler och på en kropp med naturliga kurvor. Hon säger själv att det inte spelar någon roll hur mycket hon tränar hennes bröst blir aldrig mindre än en G-kupa.Typ så här ser min vän ut i kroppen:
Hon är alltså en snygg hälsosam vältränad kvinna i sina bästa år (runt 30) som nekas hjälp av vården när det är enda alternativet. Och jag blir så jävla trött på allt dessa viktfokus. varför ser vi inte till hur människan mår istället? Både insida och utsida?
Hur min vän till slut fick sitt barn?
Privat alternativ, så klart! För där de tjänar pengar på dig så tjänar de också på att hjälpa dig, på gott och ont. -
“Tack gode gud, han har inte bruna ögon”
Mitt i allt det här barnlängtandet och barngörandet så har jag gått och burit på en oro. Oron att jag eller V är steril kanske ni tror? Att vi aldrig kommer få barn? Att det är något fel på oss? Nej riktigt så långt har jag inte kommit än att jag tänker sånna “katastroftankar” (men fråga mig gärna vid nästa mens, då är läget säkert annorlunda). Nej men oro har handlat om ögonfärg. Jag har blå ögon och V har bruna. Så någon av oss kommer att få ett barn med ögon som inte är i vår färg. Jag har i mitt stilla sinne tänkt att det känns ganska öppet om vi får ett barn med blå eller bruna ögon för alla i min familj har blå ögon men det är bara V och Vs mamma som har bruna ögon. Hans syskon har blå och hans pappa.
Jag insåg idag att V inte har bruna ögon, de är gröna. Gröna åt de blå-hållet. Väldigt ljusa. Och jag blev så himla lättad. Jag tycker bruna ögon är lika fint som vilken annan ögonfärg som helst men på något sätt så gjorde det mig glad att barnet kan få liknande färg som båda oss. Mina blå ögon kanske har lite grönt i sig och hans gröna har lite blått så det blir ingen markant skillnad.
Sedan kan vi ju diskutera hur jag kunnat missa att han har gröna ögon? Eller trott att de var bruna? I ja nästan tre år. Men det är alltid trevligt med överraskningar.