Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Etikett: barn (sida 1 av 4)

2.5 år

Jag har ett barn. Barnet är 2.5 år och totalt rabiat. Känslorna i den där lilla kroppen är inte att leka med. Det ät helt filterfritt och ganska befriande samtidigt som det är skrattretande.

Mest blir Nils ledsen. När det inte blir som han vill eller får som han vill så slänger han huvudet bakåt och öppnar munnen på vidgavel i ett vrål “aaaaah” och sedan kommer tårarna. Det lixom sprutar åt alla håll.

Jag försöker förstå. Så där som jag tycker det är viktigt att göra. Inte skamma känslorna utan “jag förstår att du blir arg när du inte får hänga i taklampan” eller “jag förstår att du blir ledsen när mormor inte svarar i telefon”. Men det är så svårt att inte bryta ihop. Både i att bli arg tillbaka när han skrikigt och gråtit mellan 06:30 och 19:00 men också i en skrattattack. För det är ju så himla skrattretande med någon som gråter över, ja allt.

Även fast jag är långt ifrån perfekt så landar jag varje kväll i att jag är en bra mamma, för trots att jag både skrattar åt Nils och skäller på honom så gör jag mitt bästa. Hela tiden. Och jag är ju inte mer än människa.

Men det är en utmaning med barn just nu. Det är väl åldern. Det är säkert en utmaning med livet för Nils också. Jobbigt med alla känslor som stormar i kroppen och allt man vill, alla idéer och tankar som jag avvisar. Själv tycker jag att det är svårt att få energin att räcka med alla dessa utbrott med behov av tröst eller lugn hela tiden. Hur fyller man på?

Äcklad av konsumtionen

Jag har aldrig varit en person som gillar att shoppa. Snarare tvärtom. Fika däremot det villl jag inte veta hur mycket pengar jag lagt på. 

Den senaste veckan har jag mått illa av all konsumtion. Typ alla affärer nätbaserade iaf har haft “black Friday Week”. Jag trodde själva poängen med black Friday var att det var riktigt låga priser en dag, men nu är det rea en vecka istället. Och vi köper. Och sedan är det jul. Dit vi köpt julklappar till Nils. 

Konsumtionen 2017 har vart enorm. Jag känner egentligen inte att vi har köpt så myclet onödigt men shit vad vi köpt saker. Nils har växt ur fyra storlekar under året och är nu på sin femte uppsättning kläder. Det dyra som ytterplagg har vi hittat begagnat ändå är det ju mycket pengar. Han har också växt från att precis kunna krypa till att springa fram och klättra. Nya leksaker har hittats och köpts. Många på second hand och fått i present men alltså usch jag är illamående. 

Jag ser framemot att Nils ska ha samma kläder längre, att det känns “lönt” att laga att om vi får fler barn så finns det kläder i mångt och mycket. Ett av mina nyårslöften nästa år ska vara just att konsumera mindre, betydligt mindre. 

En sån sorgsam krock 

Våra närmaste vänner i München har under sommaren fått sitt tredje barn så nu jag de tre kids i åldrarna 7,4,0 år. Jag har alltid varit helt slut efter en träff med dem, eller deras barn. Tänkt att det är mig övermäktigt att ha barn om det där är livet som blir. 

Men vi har träffats relativt ofta ändå. Tänkte att det känns så för att det inte är våra barn. Sedan Nils kom har vi setts mer sällan. Några gånger har det blivit och jag har då märkt på Nils att det är för intensivt. Han blir rädd för de två äldre barnen. 

Men så var de här och åt middag och vi fick träffa nollan. Det var sånt fruktansvärt kaos. Fyraåringen rev sönder vår bokhylla (fastspikat hyllplan), sjuåringen vägrade äta, båda skrek och rev i Nils grejer planlöst. Nils blev så stressad att han inte kunde äta middag och tog en bil och gick till ett annat rum. Det är sant, min ettåring tyckte det blev för mycket och istället för att låta mer eller överrösta så bara gick han. (Precis som jag gör). Detta är ett axplock av hur kaoset var. 

Jag kan ju tygla mig men jag kände verkligen att Nils inte klarar detta. Jag har tyvörr alltid haft synpunkter på dessa barn och hur deras föräldrar står handlingaförlamade men alltså, vad ska jag göra? 

Jag vill ju inte umgås med dem löngre. Hur säger man det? 

Självuppoffrande

Nils är inne i en period av dålig sömn. Tydligen vanligt att barn gör det i den fas och utveckling Han befinner sig i. Så den tar ju slut. Men fy fan vad jobbigt det är. Att sova för lite är en katastrof för mig. Då har jag ändå hanterat sömnbrist betydligt bättre än vad jag någonsin kunnat drömma om. 

Här kommer själva grejen jag vill skriva om. Nils vaknar kl 6 nu. Vid den tiden har jag osammanhängande sovit 4-5 timmar. Men i lördags så var V trött. Så han orkade inte gå upp då. Han låg till och med och låtsades sova för att slippa gå upp. Så ja, jag gick upp. Jag hade inget val. Någon måste ju gå upp. 

Under resten av dagen har vi hantverkare här så att jag skulle sova var otänkbart och av någon anledning och någon form av manlighetskomplex antar jag så kan w omöjligt ta Nils då. Nej han måste lixom vara i närheten av hantverkarna hela tiden. Kolla vad de gör och hur de gör och ev. Hjälpa till på något sätt. Dessutom är det inte jättelockande att sova i ett hem med främlingar som bankar och håller på. Så 17:30 kom en vännina (kvinna!) och tog Nils. För sent för att sova middag, iaf för mig så jag la mig och grät en stund. 

Hörde Nils gallskrika i 15 min och bli mer och mrr hysterisk gick upp och hittade V sövandes Nils på vad jag kan beskriva som värdelöst. Gills knappt. Tog barnet, sövde honom på 100 benböj och satte mig bredvid honom i sängen. 18:33 kom V och sa: ska du inte sova en stund, älskling? 

Fick ett mindre utbrott. Vem fan sover middag 18:30?!!!!

Och jag hatar att min mamma är så självuppoffrande. Hatar att jag är det men tänker samtidigt någon måste ju vara det och om V inte kan sätta Nils behov framför sina egna behov av att verka manlig framför hantverkare eller mitt behov av sömn, ja då har jag inget val. 

Hade någon sagt i lördags: välj idag; gift eller skild så hade jag inte valt gift. Tur att ingen frågade. 

Frivillig men ofrivillig syskonlöshet

Jag har alltid vetat att jag ska ha två barn. Inte ett, för syskon är så viktigt i mina ögon, och inte tre för jag har två händer att hålla dem i och vi är tvp föräldrar och kan då ta ett barn var. Ja en noga uttänkt plan som ni hör. 

Så fick jag Nils. Och även om vägen dit inte kantades av ivf eller dylikt så var graviditeten från helvetet ett faktum. Och nu fick vi ju kräksjukan vilket ju bara varade i sex timmar men det blev ändå en påminnelse om hur överjävlig graviditeten var. 

Jag vill ha syskon. Inte nu. Till Skillnad från trenden (?) i Sverige så jag jag aldrig velat ha barn rätt utan runt 4 år mellan dem. Så i framtiden vill jag ha syskon. Intellektuellt och strategiskt det vill säga. Men hela min kropp skriker “nej!” När jag tänker på att vara gravid igen. Jag jag tid på mig, tror jag i alla fall, att bearbeta och fundera men tankarna som snurrar typ hela tiden i huvudet gör mig galen. Jag set på Nils och tänker att du är mitt enda barn och blir sorgsen. Jag ser på Nils och tänker att du ska få syskon och får panik. 

Hittade dock en ganska ny blogg som jag läste från början till slut om ofrivillig barnlöshet. Det är bra för mig med perspektiv. Att se andra och känna tacksamhet för det jag har: ett friskt barn, som dessutom råkar vara en framtida nobelpristagare i minst ett område, är ju inte fy skam! Johan och Maria jag önskar er minst en egen liten nobelpristagare. 

Och så läser jag sånt här och smälter och tänker att vi självklart ska ha en till! 

“… Hoppa hen från tallegren…” 

Jag tycker att det är viktigt att tänka på hur man behandlar andra människor. Att vi inte ska låta våra förutfattade meningar och normer begränsa oss eller styra oss åt håll vi inte vill. 

Jag är inte typiskt flickig och V är inte typisk pojkig. Jag vill att Nils ska känna att världen ligger för hans fötter utan begränsningar i vad som förväntas av en pojke eller flicka. Jag vill att han ska kunna göra typiska tjejgrejer (?) som att städa, laga mat och visa känslor men så klart också stå på sig och visa framfötterna vilket jag anser är framförallt manligt. 

En av mina svenska vänner berättade att hon och hennes man byter ut han och hon i sånger mot hen. För att de tänker på genus. Och jag kände att det är en överdrift. Är det viktigt att ekorren i granen inte är en han? Hur gör det världen met jämställd eller ger något barn mer möjlighet i livet? Eller vad handlar genus egentligen om? 

Vad ska vi med den till? 

I helgen hämtade jag och V ut vår vagn. Den står nu i vårt vardagsrum pga att V håller på att pilla på den. 

  
Vagnen är den sista stora saken vi har köpt. Vi eller v (som gravid kvinna i Tyskland är man både fysiskt och mentalt funktionsnedsatt) fick en genomgång av vagnens funktioner och jag stod bara bredvid och tänkte vad ska vi med en barnvagn till? 

Alla andra saker vi köpt vilket är en babysitter, badbalja och babyskydd har jag kunnat se ett användningsområde för men barnvagnen kan man ju bara använda om man har ett barn. Och det har ju inte vi. Och det känns heller inte som om vi ska få något. 

Förnekelsefasen kom sent i den här graviditeten. 

« Äldre inlägg

© 2019 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑