• vecka

    Vecka 15

    Jag viskar lite tyst till er att det värsta ammandet kanske är över nu. Igår ammade jag bara drygt fem timmar och det känns som om hon blir mätt fortare vid bröstet och mindre otröstlig utan det. Jag hoppas att vi har gjort den slitsammaste amnings-perioden nu.

    Den här veckan ska vi iaf till BVC på en större koll, Majken blir ju två månader! Det känns så märkligt att det på något sätt var vinter när hon kom och nu är det vår. Jag har inte gjort någonting alls, eller jo ammat, och tiden har gått från en årstid till en annan.

    Och annars då? Kliv kliv överlev. Försöka att hålla ett positivt och öppet fokus trots pandemin som härjar på och vaccin som lyser med sin frånvaro.

    Vecka 15 2020

    0
  • vecka

    Vecka 14

    Tänk att jag grät när jag trodde att pandemin skulle vara i hela fem månader? Nu sitter jag här över 12 månader senare och lever. Jag har börjat gå i terapi igen. Jag har bara varit två gånger men det är på förslag från vården. Jag har inte förlossningsdepression men jag mår inte helt bra. Det beror på pandemin. Att det som ger mig energi inte blir av. Att träffas och prata och ses och kramas var så viktigt för mig är ändå någon form av nyhet. Jag vet att jag är extrovert men att det skulle bli så deppigt och håligt i själen trodde jag inte.

    Så… jag försöker prioritera det sociala. Prata i telefon. Ses där möjligheten finns. Ja det är ju vad som kan göras nu. Och så går jag också i terapi och pratat. Just ja… jag skulle ju skriva om mina veckoplaner nu inte min terapi. Här kommer veckans planer:

    • Som diabetiker får man alltid (?) stora barn. Jag har fått två små. Så det har tagits tester på mig och nu ska jag testas igen.
    • Boka efterkontroll ska jag ta tag i.
    • Börja på en ny bok. Njuta av varje bokstav.
    • Skicka vykort och en present till några kompisar.
    • Gratta min mamma som fyller jämt!
    • Träna 3 pass, lugnt och hitta tillbaka till mina muskler är målet.
    • Fika mycket mindre, min konsumtion och småätande just nu är inte hållbar.
    0
  • vecka

    Vecka 13

    April! Jag fattar inte var tiden tar vägen. Redan april kan ni greppa det?! Och inget vaccin i sikte eller hur är det hos er?

    Det är påsk den här veckan och vår barnflicka är ledig två veckor så jag ska ha Nils hemma. Var förhoppning sedan i augusti har varit att vi skulle fira påsk i Stockholm. Alla skulle få träffa Majken, Skansen, sol och våra vänner. Men… ja… jag har gråtit och haft en sorglig klump i magen men landat i att till Stockholm kommer vi inte just nu.

    Från en promenad bland alperna.

    På att göra listan står det att väga in Majken, fylla våra svenska påskägg, kanske göra något med fjädrar i en buske, fundera på bilder till vår fotovägg jag aldrig får till och eventuellt framkalla dem, rensa i barnens garderober och se vad som behöver köpas.

    För mitt eget välmående ska jag prioritera att läsa min bok och promenera eller träna varje dag.

    Vecka 13 2020

    +1
  • vecka

    Vecka 12

    Mot fjällen! Eller bergen! Till helgen åker vi upp i bergen till stugan. Det ska bli ljuvligt skönt med miljöombyte. Ja det är väl det va?!

    Det var lixom roligare att skriva om mina veckoplaner när de inte handlade om att stanna hemma och undvika folk. Men det släpper snart. Det har aldrig varit så nära som nu…

    Skrattade, kanske lite orimligt mycket, åt det här:

    Skrattade sedan ännu mer åt svaren han fick:

    Vecka 12 2020

    +1
  • vecka

    Vecka 11

    Den här veckan har Majken enmånadskontroll hos barnläkaren vilket känns helt chill och helt sjukt att hon varit hos oss en månad! Vi har också ett ultraljud för Majken på hennes ena höft som var lite instabil vid födseln. Oftast går det till sig efter två veckor så läkaren som gjorde bedömningen var inte orolig alls men det gnager ändå lite i magen. Det ska bli skönt att få det gjort så vi vet.

    Nu har corona härjat och påverkat vår vardag i ett år och en vecka. Galet! Det har verkligen varit ett händelselöst år. Jag saknar besök och vänner. Ja det vet ni ju. Jag tänker samtidigt att det är något historiskt. Vi har levt ett år med begränsningar, stängda skolor och bunkrande. Jag är imponerad att jag klarat det och tacksam för att det är ett virus och inget krig.

    Från ett av de mest träffsäkra konton som jag följer på instagram @common_wild

    Ska verkligen ta tag i min kurs jag läser också. Måste kolla upp omtenta och lite sånt. Har egentligen inga krav på att jag ska ta poäng just nu eller så men jag tycker det är relativt intressant och inte speciellt svårt så jag tänker ändå försöka.

    Vecka 11 2020

    0
  • vecka

    Vecka 10

    Förra året var vi runt på enbart kul saker i Stockholm. Corona fanns som mörka moln vid horisonten. Aldrig hade jag kunnat annat hur de där molnen skulle påverka oss.

    Min amning funkar. Det är mycket jobb bakom. Nils kunde jag inte amma alls i princip och Majken är nöjd på bara bröstet sedan 1.5 vecka. Amning är det bästa för barnet. Men är det vad som är bäst för alla? Det är inte superkul att sitta med en bäbis vid bröstet mellan 17-22. Jag blir frustrerad. Samtidigt så mår hon bra. Har inte ont i magen eller är förstoppad. Men jag tar det dag för dag.

    Egentligen spelar det inte så stor roll vad jag tycker. På tisdag är det vägning för Majken och då måste hon ha gått upp mer än 80gran som hon hade gått upp förra veckan. Har hon inte det känns slaget om amningen förlorat för det är så jobbigt att hålla på med både flaska och amning… så på tisdag gäller det!

    Dricka kaffe, njuta av sol och börja på en ny bok står på önskelistan. Och att Majken klarar viktkontrollen så klart!

    +1
  • vecka

    Vecka 9

    Jag vill inte träffa någon. Det är en ny känsla. Helst vill jag inte ens gå ut. I min fåtölj är det så förbannat tråkigt men också tryggt. Inget virus. Majken kan få mat när hon behagar. Om jag lutar mig tillbaka kan jag slumra en stund. Den optimala platsen. För nu.

    Är det här bebis-bubblan? Den har jag aldrig upplevt. Jag är extrovert. Jag är inte en person som befinner mig i bubblor. Jag är en person som vill visa upp och dela allt. Förra veckan hade jag ingen lust att prata med min bästa vän. Det är en skön känsla. Någonstans är jag tillfreds med att amma (wow, det funkar, inget att ta för givet med diabetes1) nio timmar om dygnet. Sitta här och vara uttråkad. Samtidigt saknar jag ett driv. Viljan att ses. Göra. Utföra. Men det kommer väl tillbaka.

    Majken är mitt sista barn. Jag har henne i famnen jämt. Dygnet runt. Luktar på henne. Känner hennes minimala tyngd mot mitt hjärta. Känner på hennes mjuka händer och fötter. studerar hennes mimik. Funderar på vad hon tänker. Älskar varje millimeter av henne.

    Förra året blev jag varslade om nedskärningar av min tjänst och åkte till Sverige, inte kunde jag då ens ana att jag ett år senare skulle sitta här med en bäbis och en pandemi som fortfarande pågår.

    Vi ska till BVC, vår barnflicka ska bo hos oss den här veckan för att Volker ska iväg på jobb och så hoppas jag på lite tid utomhus för att springa av Nils. Jag har gett upp på träningen även den här veckan. Bara mys!

    +1