Ja men nu är väl vardagen igång. Jag sitter i soffan och dricker kaffe. Andas i lugnet efter så många veckor tillsammans. Det är lixom inte lätt att ha en vardag där hela familjen är tillsammans konstant. Nog har vi varit med andra också men det är vi fyra som har varit ihop.

I år kan jag oxkså känna att jag har hållt ganska mycket irritation mot min man. Jag känner av hur ojämställt vårt förhållande är och jag stör mig något enormt på hans mobilanvändare. Där han försjunker i sin telefon mest hela tiden och då totalt ignorerar mig och barnen. Det känns så förnedrande att prata med någon som är någon annanstans hela tiden.

Jag upplever också att det blir svårt för våra barn och då ffa det äldsta så klart, att förstå världen utanför mobilen. Att mobilen med spel och 10 sekunders-klipp på mobilen är avkopplande och något som vår värld innehåller men världen med lekar, böcker, fantastiska utsikter, dofter och samtal är så mycket större än så. Och det blir svårt att förstå när man har en pappa med näsan i mobilen hela tiden.

Det var dagens klag. Hoppas att ni har haft en fin semester och är redo för höst och vardag!

Barnen har varit sjuka. Feber till och från i några veckor och någon dag med prickar som inte kliar… de blir bättre och bättre och Nils är helt frisk, så det är ju skönt.

Dock ska jag skriva om att även min man varit hängig. Ja hängig är det ord jag skulle beskriva det med. Min man skulle benämna det som sjuk. En feber på 37.6 och muskelvärk, ont i halsen, behöver ta Ipren för att orka men är ändå sååå sjuk.

Det är ingen fin egenskap jag har men jag klarar inte av min man när han är sjuk. När han har på sig offerkoftan deluxe och blir som ännu en bebis. Fast jobba det kan han ju så klart. För att komma hem och klaga och vara bebis igen. Jag vill bara göra slut, skilja mig, leva ensam, åka iväg, för jag orkar inte. För att jag är den som kämpar, peppar och planerar. Att då behöva ha en vuxen man som ankare att släpa på är för mycket för mig. Eller jag vill inte. Jag vill inte ha tre barn. Idag skrev han att han mår bättre i alla fall så jag hoppas på mirakel där också.

skönt att spy ur sig lite, nu ska jag läsa och dricka kaffe. Vi hörs!

Idag beställde vi hem lunch från ett av våra favoritställen. Varsin caesarsallad. Slurp! Sen satt vi och pratade, bara jag och min man. Om vilken bil vi ska köpa om fyra är, hur vi kan bygga ut huset, om vänner, ja om sånt som är livet.

Vi har verkligen varit skitdåliga på att ta hand om vårt äktenskap under pandemin. Vi har varit ett bra team. Fått vardagen och livet att gå runt. Byggt ut huset. Planerat. Handlat. Underhållit. Men inte varit kära. Förälskade. Landat framför olika serier på kvällarna. Surfat för mycket på mobilen.

Att äta lyxig lunch tillsammans var underbart. få prata till punkt. Det kändes som att återupptäcka att min man är trevlig. Ja typ så… känner mig förälskad igen. Tänk så lite det behövs egentligen.

Här kommer mina svar på de frågor V svarade på förra veckan:

Minns du första gången ni sågs?

Ja… vagt. Jag var ute med jobbet och V frågade om mitt nummer på tyska. Jag var inte alls i tankar på ett nytt förhållande utan bearbetade fortfarande mitt misslyckade (kändes det som) äktenskap. Men jag tyckte att det lät kul att få prata tyska med någon och V berättade dessutom att han bara var i london på jobb så varför skulle jag bry mig?

Hur upplevde du dejting-tiden?

Avslappnad. Jag hade så mycket annat just då så att jag skulle träffa någon som skulle bli mer än en vän (och eventuellt bra sex?) var lixom inte på kartan. Jag hade det tungt på jobbet, mycket kvar att bearbeta i saker som hänt och saker jag kände. Jag spelar inte spel och tänkte inte på att V eventuellt skulle göra det. Tog allt för vad jag trodde att det var och det var så skönt. med min ex-man var dejtingtiden så otroligt intensiv och känslorna var så starka så jag njöt av att det inte var att kasta mig mellan hopp och förtvivlan.

Vad hände i Italien?

Att V åkte till mig i italien var ett bevis för mig på att han brydde sig. Att det var mer än bara löpning i parken. Det kändes också ganska naturligt att han var där. Italien är min fristad och jag brukar inte tycka om att ha andra människor med mig där. Det gick från vänskap till något mer. Något fint.

Minns du första gången du såg honom naken?

Ja… han är så spinkig. Jag har alltid varit tillsammans med sportiga och ganska stora killar. Inget extremt men V är lixom senig på ett vis som inte är så sexigt…

Fanns det några tvivel?

Det var många tvivel. Vs jobb och vardag. Hur kan den bli vår? Kan jag bo i Tyskland? åldersskillnaden var ett problem för mig länge. Alltså den är bara fyra år men jag hade inte bearbetat detta i terapi än så… Då var det jobbigt. Det är inte lätt att träffa någon från en annan kultur. Sedan finns det likheter som jag inte delar med människor i Sverige t.ex. att vi både är fostrade i katolska sammanhang vilket jag tycker är ganska skönt även om jag inte tror idag så är det ett speciellt sammanhang på både gott och ont.

Här kommer ett inlägg till med Volker. det förra blev så populärt och var roligt att skriva här kommer ett till.

Minns du första gången ni sågs?

Klart jag minns det. Jag har sagt det förut men Alex är en person som syns. Det lixom strålar om henne. Eller åskar runt henne om hon är på det humöret men då strålade det. Hon var på en pub i London där jag också var och jag sneglade mot hennes håll ganska ofta. När hon sen svarade i telefon på tyska då blev jag superintresserad. Snygg och pratat tyska med någon oplacerbar dialekt. Henne ville jag prata med.

Hur upplevde du dejting-tiden?

Nu när jag känner Alex så förstår jag precis vad som hände men då var det otroligt förvirrande. Hon var alltid snabb på att svara och ville gärna ses, vilket jag tolkade som att hon var intresserad av mig, men sen när vi sågs var det väldigt vänskapligt. Jag tyckte att hon var så sjuktsnygg och sexig och hon behandlade mig som en kollega. När det kom fram att hon bodde med en kille som dessutom är sinnessjukt snygg han med då kände jag mig ganska utnyttjad.

Vi sågs en månad typ. Sedan åkte jag till Tyskland och hon till Italien. Vi hade inte lovat varandra något, vi hade typ kysst varandra, saker gick så sjukt långsamt. Så jag bestämde mig för att åka dit. Till henne. Jag kände att jag ville ha mer.

Vad hände i Italien?

Det var som en romantisk film. Vi hade inga måsten. Vi lekte, spelade spel, åt pasta, badade och umgicks. Jag träffade hennes vänner, hennes sambo och vi levde. Jag föll så hårt för hennes sätt att vara.

Minns du första gången du såg henne naken?

Haha, ja! Och jag kan inte förstå att det här är vi men jag minns att hon hämtade mig på stationen och när vi kom hem så sa hon ”jag vill att du ska veta att jag har ärr”. Och jag tänkte att vi är vuxna människor klart alla har ärr (som i själsliga sår). När jag sedan såg henne på stranden nästa dag och förstod att hon menade fysiska ärr då blev jag så chockad. Världens minsta kropp så liten och den måste ha varit så söndertrasad.

Jag minns förutom ärren att hon har en så användbar kropp. Sprang, hoppade, cyklade, spelade boll och verkligen använda kroppen. Det känns som om det var så hon reflekterade över kroppen som något att använda.

Fanns det några tvivel?

Det fanns mer tvivel än jag kunde räkna innan. Vi bodde olika länder, var från olika länder, jobbar med olika saker… jag tyckte också att det var väldigt jobbigt både med hennes exman och hennes dåvarande sambo. Jag kunde bli så svartsjuk både på den relation de hade då men också på den relation de haft. T.ex. var jag inte exklusive med varken att gifta mig med henne eller drömmar om framtid. Jag var så rädd att hon skulle välja sin exman framför mig igen.

Mina svar på samma frågor dyker snart upp.