• V,  vardag

    Utbrott

    Igår bröt jag ihop. Jag har sovit såååå dåligt och V har inte varit sitt mest närvarande jag. Och sedan sommarlov för Nils med alla dessa restriktioner. Och så värmen på det. Jag hatar att känna mig som en service-tant. Ni vet kanske? Allt man gör är plockar, lagar mat, diskmaskinen, serverar vatten, etc. Nä inte alls okej. Så jag hade ett utbrott på V. eller ett sammanbrott på mig själv kanske.

    Skulle gå och lägga mig tidigt men Nils var vaken till 00:00. Något insektsbett som kliade och värmen. Jag gav upp och vi gick ner och duschade och lyssnade på halvan. Sen gick vi upp och somnade. Och idag! Fick jag sovmorgon. Klockan 09 slog jag upp ögonen. Ljuvligt!

    Jag och Nils har farit runt och fixat ärenden. Ätit lunch med farmor och farfar. Badat. Jag är sushi till lunch och souvlaki till middag. Bara att slippa laga mat var guld. Efter helgen hoppas jag och tror att just den här värmen släpper. Den är märklig. Fuktig och låg.

    Jag har iaf varit 100% gladare och Nils har varit världens bästa barn igen. Så skönt när mina icke konstruktiva utbrott ger konstruktiva resultat.

    0
  • V

    Hur vi blev ”vi” – Alex edition

    Här kommer mina svar på de frågor V svarade på förra veckan:

    Minns du första gången ni sågs?

    Ja… vagt. Jag var ute med jobbet och V frågade om mitt nummer på tyska. Jag var inte alls i tankar på ett nytt förhållande utan bearbetade fortfarande mitt misslyckade (kändes det som) äktenskap. Men jag tyckte att det lät kul att få prata tyska med någon och V berättade dessutom att han bara var i london på jobb så varför skulle jag bry mig?

    Hur upplevde du dejting-tiden?

    Avslappnad. Jag hade så mycket annat just då så att jag skulle träffa någon som skulle bli mer än en vän (och eventuellt bra sex?) var lixom inte på kartan. Jag hade det tungt på jobbet, mycket kvar att bearbeta i saker som hänt och saker jag kände. Jag spelar inte spel och tänkte inte på att V eventuellt skulle göra det. Tog allt för vad jag trodde att det var och det var så skönt. med min ex-man var dejtingtiden så otroligt intensiv och känslorna var så starka så jag njöt av att det inte var att kasta mig mellan hopp och förtvivlan.

    Vad hände i Italien?

    Att V åkte till mig i italien var ett bevis för mig på att han brydde sig. Att det var mer än bara löpning i parken. Det kändes också ganska naturligt att han var där. Italien är min fristad och jag brukar inte tycka om att ha andra människor med mig där. Det gick från vänskap till något mer. Något fint.

    Minns du första gången du såg honom naken?

    Ja… han är så spinkig. Jag har alltid varit tillsammans med sportiga och ganska stora killar. Inget extremt men V är lixom senig på ett vis som inte är så sexigt…

    Fanns det några tvivel?

    Det var många tvivel. Vs jobb och vardag. Hur kan den bli vår? Kan jag bo i Tyskland? åldersskillnaden var ett problem för mig länge. Alltså den är bara fyra år men jag hade inte bearbetat detta i terapi än så… Då var det jobbigt. Det är inte lätt att träffa någon från en annan kultur. Sedan finns det likheter som jag inte delar med människor i Sverige t.ex. att vi både är fostrade i katolska sammanhang vilket jag tycker är ganska skönt även om jag inte tror idag så är det ett speciellt sammanhang på både gott och ont.

    0
  • V

    Hur vi blev ”vi” – Volker edition

    Här kommer ett inlägg till med Volker. det förra blev så populärt och var roligt att skriva här kommer ett till.

    Minns du första gången ni sågs?

    Klart jag minns det. Jag har sagt det förut men Alex är en person som syns. Det lixom strålar om henne. Eller åskar runt henne om hon är på det humöret men då strålade det. Hon var på en pub i London där jag också var och jag sneglade mot hennes håll ganska ofta. När hon sen svarade i telefon på tyska då blev jag superintresserad. Snygg och pratat tyska med någon oplacerbar dialekt. Henne ville jag prata med.

    Hur upplevde du dejting-tiden?

    Nu när jag känner Alex så förstår jag precis vad som hände men var det otroligt förvirrande. Hon var alltid snabb på att svara och ville gärna ses, vilket jag tolkade som att hon var intresserad av mig, men sen när vi sågs var det väldigt vänskapligt. Jag tyckte att hon var så sjuktsnygg och sexig och hon behandlade mig som en kollega. När det kom fram att hon bodde med en kille som dessutom är sinnessjukt snygg han med då kände jag mig ganska utnyttjad.

    Vi sågs en månad typ. Sedan åkte jag till Tyskland och hon till Italien. Vi hade inte lovat varandra något, vi hade typ kysst varandra, saker gick så sjukt långsamt. Så jag bestämde mig för att åka dit. Till henne. Jag kände att jag ville ha mer.

    Vad hände i Italien?

    Det var som en romantisk film. Vi hade inga måsten. Vi lekte, spelade spel, åt pasta, badade och umgicks. Jag träffade hennes vänner, hennes sambo och vi levde. Jag föll så hårt för hennes sätt att vara.

    Minns du första gången du såg henne naken?

    Haha, ja! Och jag kan inte förstå att det här är vi men jag minns att hon hämtade mig på stationen och när vi kom hem så sa hon ”jag vill att du ska veta att jag har ärr”. Och jag tänkte att vi är vuxna människor klart alla har ärr (som i själsliga sår). När jag sedan såg henne på stranden nästa dag och förstod att hon menade fysiska ärr då blev jag så chockad. Världens minsta kropp så liten och den måste ha varit så söndertrasad.

    Jag minns förutom ärren att hon har en så användbar kropp. Sprang, hoppade, cyklade, spelade boll och verkligen använda kroppen. Det känns som om det var så hon reflekterade över kroppen som något att använda.

    Fanns det några tvivel?

    Det fanns mer tvivel än jag kunde räkna innan. Vi bodde olika länder, var från olika länder, jobbar med olika saker… jag tyckte också att det var väldigt jobbigt både med hennes exman och hennes dåvarande sambo. Jag kunde bli så svartsjuk både på den relation de hade då men också på den relation de haft. T.ex. var jag inte exklusive med varken att gifta mig med henne eller drömmar om framtid. Jag var så rädd att hon skulle välja sin exman framför mig igen.

    Mina svar på samma frågor dyker snart upp.

    0
  • V

    Intervju med V

    Här kommer en intervju med min man Volker.

    Du fyllde ju 40 år för en månad sedan. Hur firades det?

    Inte alls. Jag rev delar av vår altan och jobbade. Tanken var att vi skulle fira stort senare i år men rådande omständigheter verkar sätta helt stopp för det.

    Angående rådande omständigheter. Hur går det med jobb?

    Alla mina jobb är inställda. Vilket ger mig tid för projekt med huset.

    Hur känns det?

    Gu vilken dålig fråga. Det känns bra! Mitt jobb är ju otroligt oviktigt och ytligt i sånna här tider. Jag försöker lägga vikt vid sidoprojekt, där jag inte får betalt men hoppas kunna göra en skillnad.

    Hur är det att vara i karantän med Alex?

    Det har blivit bättre. I början var du väldigt frustrerad och orolig. Klättrade på väggarna. nu är det ganska skönt. Vi har hittat en rutin som funkar bra. Klart jag längtar tillbaka till vår vanliga vardag men vi har det otroligt bra.

    Vad är det bästa med Alex?

    Hon är otroligt smart. Och ödmjuk. Och driven. Människor tycker om henne. Vår gemensamma grund är någon form av alla människors lika värde och att det är viktigt att slåss för det.

    Hur känner du inför fler barn?

    Jag har alltid haft glädje av mitt syskon, och drömt om att ha fler barn. Jag har full respekt för att det inte var lätt för Alex under graviditeten men jag hoppas på ett positivt test snart.

    Dessutom är Nils en kopia av Alex. Både utseende mässigt och personlighetsmässigt. Så jag vill ha en som är lik mig också!

    Hur går det med svenskan?

    Jag tycker att det går bra. Jag kan prata med svenskar och läsa på svenska. Men när Alex och Nils drar busar eller pratat med bred dialekt då hänger jag inte med. Det är verkligen en sorg och jag tänker att får vi fler barn kanske jag inte kommer kunna förstå när de leker med varandra.

    Vad är det sämsta med en fru från en annan kultur?

    Det är väl dels att jag förstår hur Alex sliter i perioder med att vara hemma och leva i Tyskland.

    Men det märks också att könsrollerna är olika. Alex är friare än mig. Hon är inte typisk tjejig och vill inte uppfostra Nils till att vara killig. I början när hon satte på honom rosa eller klänning så blev jag… arg… det har också varit mycket konflikt i vårt äktenskap med tex disk och jobb. Jag ser att hon blir ifrågasatt för det. Nu har jag förstått och jag tycker vi är på rätt spår med uppfostran och relationer.

    Kan du inte avsluta med något roligt?

    Roligt? Mitt största huvudbry är att Nils har slutat kalla mig pappa och sa länge ”Folker” men nu börjat säga ”Volker”. Han säger också ”volkswagen”. Vem har lärt honom detta? Eller kan han läsa?

    (I tyska uttalas V som F).

    Fler frågor? Till mig eller Volker. Skriv en kommentar!

    0
  • V,  vardag

    Antingen är jag introvert eller så ska jag skilja mig

    Mitt och Volkers äktenskap skiljer sig från den bild av äktenskap jag hade med mig från barndomen och blir matad med från tv och film. Vi delar egentligen inte någon vardag så där gulligt som de gör på film. Vi äter inte frukost tillsammans på tisdagar och delar 50/50 på lämningar på förskolan. Volker jobbar borta jättemycket!

    Vår vardag är ju så. Det är en vardag som är våran och som betyder att när vi träffas (vilket är ofta ändå) då gör vi allt tillsammans. Lixom sitter ihop. Och däremellan är saknaden en del av det som her vårt äktenskap energi och kärlek.

    I karantän så blev jag galen. Vi fortsatte göra allt tillsammans. Hela tiden. Mysigt tänker vi först men sedan. Det var som att jag inte kunde andas. Syret tog slut. Paniken tilltog (av flera anledningen).

    Sedan efter två veckor i isolering så insåg jag att det ör ju tid ensam jag behöver. Så nu tar jag det. Jag tänker inte att tid solo är något som behövs. Jag älskar ju människor och träffar dem hela tiden i mitt jobb. Älskar mina vänner och min man. Men gud vad jag behövde tid för mig själv. För att samla tankar och kraft.

    Efter lite tid med böcker, träning, tupplurar och faktiskt lättare löprundor börjar jag repa mig. Paniken är inte lika påtaglig och vi mår bättre i vårt äktenskap.

    0
  • V

    En galen man 

    Jag har fått för mig att jag vill jobba. Nu. Jag har varit hemma en vecka själv och jag trivs inte helt med det. Så jag skulle vilja jobba och har fått en öppning där jag jobbar 20% av min heltid och ska isf vara på jobbet mellan 18-21 en kväll i veckan. 

    Åh det lockar så. Men är så klart lite kluvet! Men jag tror verkligen att det skulle vara bra för mig. 

    Det jag vill komma till är att V är 100% stöttande! Så underbart att ha en man som kan lyssna, även på det jag inte säger, och sedan stötta mig. Att börja jobba om än väldigt lite när man har ett så litet barn är inte normen här utan folk tycker nog att jag är lite dum i huvudet. Fick frågan om jag inte borde prata med en psykolog om min vilja att jobba. Och V stöttar dessa galenskaper. 

    Att ha en man som är lika galen som mig eller i alla fall som accepterar och uppmuntrar mina galna idéer. 

    0
  • V

    Ensamma nätter

    V är världens bästa pappa. På dagen. Han gullar, matar, bär och byter blöjor. Jag kan inte klaga på något men på nätterna är han värdelös. 

    Nils sover himla bra på nätterna. Han Somnar runt 21 och vaknar vid 2. Sen sover han och vaknar vid 5 och sedan vid 7-8 och då vill han gärna gå upp. 

    Jag är en dålig människa utan sömn. Så jag hade laddat för dessa vaken-nätter men nu när Nils får flaskan och vi båda är lediga tänkte jag att lite avlastning skulle ju inte skada. Men V är helt borta på nätterna. Om jag ber honom trösta/söva Nils lägger han bara Nils bredvid honom i sängen och håller om, Nils skriker bara ännu mer och jag får ta hand om en hysterisk bäbis medan V sover. Samma sak med matning. V lägger Nils bredvid sig och lägger flaskan i munnen på Nils, allt rinner utanför och jag måste mata om och byta lakan. V skyller på att jag har hormoner men jag tror att det handlar om annat. Det är inte som att jag är sprudlande pigg klockan fyra utan jag kan också nicka till när jag matat. 

    Dit jag vill komma är att jag känner mig så otroligt ensam på nätterna. Ingen att fråga om hjälp, ingen att prata lite med, det är bara jag och natten. 

    Någon som känner igen sig? 

    0