Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Kategori: tankar (sida 1 av 36)

Att kunna läsa 

Vi föds alla som analfabeter. Ingen kan läsa när vi föds. Och sedan har en del av jordens befolkning priviligiet att få lära sig läsa. Något som tyvärr inte alla får och främst flickor blir utan läsningen. 

Jag älskar att läsa och lärde mig läsa när jag var fyra år. Böckerna är källa till ny kunskap och andra delar av världen, men också glädje och avkoppling. Jag älskar att läsa. Det är, ta mig tusan, det bästa jag vet. 

Jag längtar så till jag kan börja läsa för Nils. Jag hoppas att även han kommer kunna finna glädje i böcker. 

Under graviditeten läste jag ingenting typ. Jag orkade inte. Och nu har fokuset inte heller varit på läsning men i höst, då hoppas jag kunna återinför läsningen som en daglig rutin i mitt liv igen. 

17 snart 30

När vi var i Sverige bodde vi några nätter hos min bästa väns föräldrar. Bästa vännens lägenhet behövde renoveras så hon bodde i föräldrarnas ville och föräldrarna hade flyttat till landet över sommaren. 

Jag bodde där, mer eller mindre, under gymnasiet. De var min trygghet i en annars något kaosartad uppväxt. Det var så sjukt. Allt var sig likt. Och vi gjorde samma saker som då. Såg på film, duschade och sov. Åt frukost och skildes åt för dagen ibland. Hängde lixom. Inga krav och inga konstigheter. Jag kände mig som 17 år igen. 

Till jag gick ned för trappan och såg V och Nils. Och insåg att jag är äldre. Snart 30 som rubriken antyder. Insåg exakt nu i skrivande stund att jag snart är 32. Förnekelsen. 


Landskapsflaggan där jag har mina rötter står på bordet även här. 

Miljömarodören

Jag tycker det är superviktigt att alla tänker på miljön och gör så gott de kan efter sina förutsättningar. Man kan välja att bli vegetarian (inget för mig), köpa ekologiskt och/närproducerat (vi köper mycket ekologiskt men jag vet egentligen inte vad som är bäst) eller miljömärkt tvättmedel och sånt. 

Vi reser en del men i vardagen tar vi oftast cykel, promenerar eller åker kollektivt. 

Ja men överlag ger jag mig själv godkänt i att tänka på miljön. Men det finns en sak jag inte kan ge upp. Detta: 

  
 Jag duschar varje dag! (OBS! Inte min dusch på bilden, tyvärr). 

Jag vet att det är dåligt för miljön och för hår och hud och allt möjligt men jag jobbar med mönniskor. Jag kan träffa uppemot 100-150 personer varje dag, några vill skaka hand och många är jag nära när vi pratar. Jag vill duscha av mig alla dessa mönniskor rent fysiskt. Men ännu viktigare är att jag duschar av mig det psykiska från dagen. Det är som att stress och problem rinner av mig och jag slappnar av. Ibland räcker en snabb-dusch men oftast duschar jag nog minst 15 min. Jag förlorar lixom mig själv. Och jag kommer ut som en ren och bättre version av mig själv. 

Jag har försökt att duscha varannan dag men då känner jag mig “smutsig” och mer stressad. Har försökt meditera bort det men det går inte. Duschen är min fristad. 

Saker som gör mig glad:

Det första som verkligen gör mig glad är bloggar där författaren svarar på kommentarer. Jag förstår ju så klart att bloggare med flera hundra kommentarer per inlägg inte kan svara alla men där man får ett par stycken kommentarer per dag så uppskattar jag verkligen svaret. 

P3 dokumentär är tillbaka med en ny säsong! Jag lyssnar i iPhones egen app för podcaster men jag tycker egentligen inte att den är bra, har ni några andra tips på podd-appar? 

Barn som Säger eller Gör roliga saker. Det här måste vara världens snällaste hund, för jag hoppas verkligen att den fortfarande lever! 

  

Skrattade så mycket åt den här artikeln om klassiskt svenskt kanalbuller! Så lite text så många fördomar: (måste se över mina frukostvanor). 

  

Hundhjälp, tack!

Överlag tycker jag inte om husdjur. Jag gillar kor och lamm och igelkottar och pingviner. Men jag har svårt för hund, katt, kanin och hamster. 

Det är egentligen inte hundens fel (hundfokus i detta inlägg) utan ägarnas. Jag gillar inte ouppfostrade hundar eller hundar som är “överallt”. En väluppfostrad hund, enligt mig, är helt underbar och de har jag inga problem med. 

Jag definierar väluppfostrad hund som en hund som lyssnar på “order” tex sitt eller stanna. Som förstår att soffan eller köket inte är tillåtet. Som inte hoppar eller “attackerar” folk när den hälsar. Och inte drar i koppel. Är inte detta ganska normal uppfostrad eller är det väldigt höga krav? (Jag har förståelse för valpar). 

Min syster har en sån här hund: 

  
Och jag hatar den. Den är ouppfostrad och gör allt ovanstående. Den är två år. Den vägrar att respektera regler, vi kan bygga murar för att den inte ska vara i köket och ändå smiter den in så fort den får chansen. Den är ÖVERALLT alltså tom på matbordet (hemma hos syrran och då så klart överallt). Och den bits när den hälsar eller leker. Jag vet ju att detta är min systers fel som är extremt okonsekvent med uppfostran. 

Nu till poängen. Vi vill inte ha hunden nära vårt barn. Hunden är helt ovan med barn och vild. (Dessutom är jag lite allergisk). Hur säger man detta på ett bra sätt? Där syrran är, är ju tyvärr hunden. Tids nog kommer hunden bli tvungen att träffa barnet, hur gör man då? 
(Min syster är extremt ombytlig så i smyg hoppas jag att hon ska göra sig av med hunden men det kan jag inte säga till henne). 

När livet förändras 

Livet förändras hela tiden, tack och lov, själv skulle jag varken vilja vara 15, 17 eller 25 år för alltid. Alla åldrar eller faser har sina problem och sin charm, men jag älskar faktiskt känslan av att livet rör sig framåt. Visst är det skrämmande men det hjälper verkligen att prata om det och att berätta vad man har för förväntningar. 

Jag har många vänner både med och utan barn och jag har alltid varit ärlig med hur jag tror att vår relation kommer att förändras när barnet kommer eller vad jag förväntar mig av dem som vänner även när de är föräldrar. 

Jag har förlorat vänner till föräldraskapet och nu förlorar jag vänner. Min bästa vän i München har sedan min första sjukskrivning i december slutat prata med mig. Hon svarar varken på sms eller hälsar när vi stöter på varandra. Jag vet ju att jag inte alls mått bra och orkat vara som vanligt men jag kan faktiskt inte förstå hennes reaktion på allt detta. Vi jobbar ju tillsammans så vi ses ju då och då. 

Samtidigt så orkar jag inte med “tonårsfasoner”. Är det något fel, har jag gjort något olämpligt eller om hon tycker att jag förändrats så mycket redan så förväntar jag mig att hon säger det. Jag har aldrig tyckt om att spela spel varken med vänner eller partners. Just nu sörjer jag att jag har förlorat henne. För det är så det känns, och det är ju självklart inte en positiv förändring. 

Generationen utan inre frid 

Jag har haft besök av en vän över påsk. En av mina bästa vänner, vilket är vad som krävs när jag inte mår helt bra, har ångrat några gånger att hon är hör pga att jag är för trött och sliten för att vara ett bra sällskap. 

Min vän är otroligt mediaberoende, hon ser väldigt väldigt mycket på tv, surfar konstant på mobilen och lyssnar på musik. Det är aldrig tyst i hennes liv. Varje kväll somnar hon med TVn på och om hon vaknar på natten så måste hon sätta på TVn igen för att kunna somna om. Och det känns bara så sorgligt. Att inte kunna hitta ro eller frid i sig själv för att somna eller slappna av. 

Jag kan också efter väldigt stressiga dagar eller när jag mår dåligt (försöker undvika att spy) använda TVn för att gå ned i varv och möjligen slappna av, men det är undantag. 

Kommer vi bli generationen utan förmåga att hitta frid, avslappning, glädje och lycka inom oss själva? Var ska vi då hitta den? Och hur kommer detta forma våra barn? För mig är det helt otänkbart att en ettåring eller för delen sexåring skulle se på tv till hen somnar, men varför skulle inte de få om vi gör det? Och hur ska vi lära barnen att somna och slappna av utan media om vi inte kan göra det själva? 

« Äldre inlägg

© 2020 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑