Jobb
-
Jag sväljer maten hel
Varje måltid, precis i början, sväljer jag en tugga hel. Jag måste djupandas medan mina ögon tåras och matstrupen trycker ned den allt för stora matbiten mot magen. Det gör så ont! Och det är också pinsamt, när jag äter med andra.
Jag fattar att det beror på stress och jag vet att stressen i grunden kommer från jobbet. Det är så mycket tjafs med olika ungdomar och kring dem. Det tär att inte kunna hjälpa. Att de kanske inte vill ha hjälp eller är förmögna att ta emot hjälp. Av alla möjliga olika orsaker. Nej det är ett slitsamt projekt jag befinner mig i.
Sedan är det ju så klart det andra: hemmet, tvätten och maten. Det där som alltid blir gjort för sent. Barnen är för hungriga och tvättkorgen har svämmat över för längesen. Jag har den där känslan av att alltid ligga efter.
Lite samma känsla har jag med barnen. Dåligt samvete för att jag jobbar. för att vi har en barnflicka. För att andra mammor, typ som Natalia, är så kreativa och påhittiga med sina barn och gör massa kul medan vi… ja vad gör vi? Läser böcker och går och lägger oss. Ja men just idag känns det så.
Fokus på att djupandas och att tugga maten, det är vad jag behöver ha!
-
Jag fick en kram av en gängkriminell
Ett av mina projekt två jobbet handlar om ungdomar i utanförskap tror jag man säger. I klartext handlar det om unga (män framförallt) som har hamnat i gäng pga fattigdom, språkförbistringar och andra sociala och socioekonomiska faktorer. En av de eleverna jag har fått träffa där är Mohamed.
Mohamed är otroligt relationsbunden. Han bygger snabbt en relation med en person och sedan är det så, positivt eller negativt. Jag är en av hans positiva relationer. Jag har delvis försökt lämna över honom till en kollega men det har inte funkat alls mellan dem. Jag hade då ett samtal med Mohamed om att han möjligen kan få hänga med en annan kollega också men att han och jag träffas nog mycket. På eget bevåg sökte Mohamed upp den nya kollegan men ja ni vet hur det är med byråkrati, beslut måste tas rätt och personer med ett flytande liv behöver också gränser. Jag fick då uppdraget att ta Mohamed från min kollega och tillbaka till den relation han inte tycker fungerar. Vi utväxlade några hårda ord, dessutom framför Mohameda kompisar, och det slutade med att Mohamed stormade ut.
Fan tänkte jag. Nu är ett år av relationsbyggande förstört, Mohamed kommer skolka resten av dagen och inte komma till våra träffar mer. Hans liv är förstört och han kommer återvända till kriminaliteten. Tänkarna for i väg kan jag säga.
Ungefär 30 min senare hade jag en bokade tid med Mohamed och jag stod med dörren öppen, så att han skulle känna sig välkommen, men ryggen emot den. Jag var förberedd på mer strid, tjafs och allmänt kaos. Så som det ofta kan vara med den här typen av ungdom.
Men Mohamed kom in, kramade mig från sidan och gick och satte sig på sin plats. Jag är så tacksam för att vår relation höll för bråket. Och för att den här mjuka sidan visar sig ibland. Jag har en lycklig och stark känsla i kroppen ikväll.
-
Känslomässig vecka
Alltså den här veckan har varit känslomässigt kaos. Är så sjukt less på en grupp inklusive deras testledare på jobbet. Det strular konstant och jag fick nog i måndags. Gah!
Igår var det en ny person som gav mig en väldigt märklig överlämning där jag mest satt som ett frågetecken och ju längre kvällen led desto märkligare blev det. Så imorgon är det ett nytt möte med den personen med ytterligare två kollegor som ska hjälpa mig att förstå vad hon menar.
Och natten till i dag var Majken vaken mellan klockan 01:20 och 07:50. Jag vet inte varför hon gör så. Nu var det längesen men i våras var hon vaken två timmar varje natt. Inte ledsen eller glad utan låg och vred sig och försökte sova, typ som en vuxen som inte kan sova så känns det. Och i natt var det dags igen. Någon annan som har haft barn med Liknande beteenden?
Nu sover båda barnen och jag sitter framför gift vid första ögonenkastet och bara njuter av att det är tyst. V är på jobbet. Ljuvligt!
-
Saker jag gör i affekt:
En natt när jag var uppe och ammade Nils gick jag med i ett politiskt parti. Kände att jag skulle ta ställning mot SD och gick i affekt med i ett parti klockan fyra på morgonen. Nu här om veckan gick jag istället ur facket. I affekt. Facket har gjort himla mycket bra genom i historien men just ”mitt” fack är helt maktlöst nu, speciellt när jag inte jobbar i Sverige, så jag drog. Coronapandemin och fackets sätt att hantera det var lixom droppen för mig. Men tydligen ingick det en del försäkringar där så nu försöker jag nysta ut vad jag behöver fixa och inte. Klurigt, tycker jag!
Annars är det en konstig känsla att livet på jobbet gör vidare. En nära kollega slutar och en ska ha barn. Jag känner lixom ”utan mig?!” Håller ni inte bara ställningarna till jag återkommer, fast jag inte ens vet om jag vill eller ska tillbaka. Jag saknar jobbet eller kollegorna, och att vara nyttig och skriva viktiga saker i en kalender och så. Men njuter mer och mer av att vara hemma. Det ryms många känslor och tankar i en kropp.
-
Mardrömskollegan
Jag pluggar nu. Eller ja… det är inte så himla roligt som jag hoppats på men det håller min hjärna sysselsatt vilket är viktigt för min mentala hälsa. V sitter på övervåningen och jobbat med sitt och jag sitter nere och pillar på med lite jobb, pyssel och en hel del tv-tittande.
Under pandemin har även arbetet blivit tydligt för mig. Eller vad som är viktigt med mitt arbete. Det är viktigt för mig att få tänka och fundera, klura och i någon mån vara kreativ (tex konstruera prov eller texter). Men det viktigaste är det sociala. Att få prata med folk. Det är superviktigt för mig.
Så med det sagt så är jag en ganska jobbig kollega. Jag lever om här nere. Jag behöver gå upp några gånger till V och berätta livsviktiga saker om något jag läst eller att jag är trött eller om något på nyheterna. Det underlättar om jag pratar i telefon på dagen. Någon stund för att få det sociala tillgodosett i alla fall. Jag gillar att äta lunch framför tvn. Och vill görna se något roligt tillsammans med V.
På min plussida är att jag sover middag någon timme varje dag. Lagar gott fika. Tvättat och sånt. Och att det är lätt att stänga ute mig med hjälp av noice-cancelling-headphones.
För en trevligare kollega jobba med henne. Hur är du som hemma-jobbs-kollega.
-
En belastning för samhället
Under hela 2021 ska jag inte arbeta. Tanken är att börja jobba 2022 i januari men jag har inget jobb att gå till då så vi får se vad det blir men min chef jag hade under hösten vill gärna ha tillbaka mig.
Nu sitter jag och väntar på bebisen. I slutet av veckan ska jag plugga lite. Men det finns en rastlöshet i kroppen. En känsla av att inte bidra. Undrar om det är svenskheten? I många andra länder är normen att kvinnan är hemma och gör jobbet där. Använder sin tid till socialt arbete på ideell basis. Och hemmet och barnen som ju också är en hel del jobb så klart.
I mig finns det ett dåligt samvete när jag inte förvärvsarbetar. Vad ska jag göra med min tid nu då? Städa? Vila? Laga mat? Det är ju sådant jag gör utöver att jobba. Jag känner mig onyttig som en belastning för samhället även om normen här i Tyskland är att man inte jobbar sista tiden innan en graviditet, vilket också är så skönt. Så att jag inte jobbar tycker inte någon är konstigt förutom jag. Det handlar om min känsla om mig själv.
Jag tänker samtidigt att det är konstigt att så mycket av mitt värde (i mina ögon) ligger i att jag jobbar. Att jag bidrar på arbetsmarknaden och till andra människor. När jag kom till den insikten blev jag förvånad. Jag har alltid trott att jobbet mer var något jag gör för att inte bli allt för rastlös: något som stimulerar mig. Men tydligen är det en större del av min identitet än så.
Vad gör ni? Jobbar ni i eller utanför hemmet? Och hur känner ni inför det?
-
En vardagsfredag i december
Idag är min sista dag på jobbet. Officiellt. Jag har en sak kvar att fixa och två möten. Sista dagen med mina studenter, igen! (Dock digitalt).
Sedan är det fredagsmys och på spåret. Jag skulle vilja baka, har en lista på julgott jag vill få gjort. Skulle vilja ta hand om min torra hy och raka benen. Läsa min bok. Slå in julklappar. Det ska bli skönt att få lägga fokus på julen.
Om jag ska vara helt ärlig sp vill jag gå på stan med fulla julklappspåsar, vara alldeles för varm, fika, äta fisksoppa till lunch och avsluta med att gå på bio.
Men det får vänta till nästa år. Gu vilka förväntningar 2021 bär på. Nej, nu mot jobbet!