Funderingar

  • Funderingar

    Vad har vi gjort sen sist?

    Det var ju ett tag sedan så vi har vi haft för oss då?

    Nils har flyttat upp en klass, till att börja med, i skolan efter en tuff hösttermin där han vantrivdes ganska mycket i skolan. Han trivs nu men förtroende för skolan är lågt (icke förvånande) och han oroar sig för väldigt mycket saker som ska eller inte ska hända där.

    Majken fyller ju snart två år! Hon pratar mest svenska och en del tyska. Hon pratar i långa meningar och är precis som Nils verbalt tidig. Det är spännande att se hur hon är som person. Hon är busig, stökig, känslosam och älskar plåster. Eller ”ett plåst” som hon säger (helt logiskt, tänk på det!)

    Jag jobbar heltid nu och det har varit turbulent. Väldigt rörigt på jobbet även om min chef är bra så är det lixom många väldigt olika saker som ryms i min tjänst just nu. Jag slits också mellan att ha tid för mina intressen utanför hemmet (vad är det?) och att inte ha hjälp med barnen utifrån. Nu har vi en barnflicka som tar hand om Nils efter lunch när skolan är slut och som hämtar Majken vissa dagar. Det är inte lätt att vara förälder alltså.

    V jobbar och vårt äktenskap är väl som det är. Det är absolut inte dåligt men det är enormt mycket vardag och jag kan sakna att göra något (utanför hemmet) bara vi två. En dejt. Vi är verkligen inte bra på att prioritera det just nu, samtidigt låter jag barnen ta tid just nu. Har verkligen den där känslan av att de snart är stora och då har vi ju tid för bara oss och längtar efter tid med barnen.

  • Funderingar

    Vad är lätt och vad är svårt – en lista

    Listor är ju ändå livets guldkant. Jag älskar listor och har alltid gjort. Både att fylla i själv och att läsa vad andra svarar.

    Vad är svårt?

    Att lägga undan mobilen när jag är trött, att plocka undan i samma tempo som Majken drar fram saker, att laga mat som hela familjen tycker om och att hinna träna så mycket som jag vill.

    Om du fick byta hem med någon, vem skulle det vara?

    Då skulle jag byta hem med Flora inte för att jag vet hur hennes hem ser ut men det ligger i Rom! Och Gu vilken Italien längtan jag har just nu. Saknar min by, mina vänner, min familj, lukten och maten. Ja men allt med Italien. Jag hoppas vi får fira nyår där och jag längtar ihjäl mig!

    Vilken är din senaste låt du upptäckte?

    Nils lyssnar på Hoja. Tips från våra svenska vänner som jag inte uppskattar helt.

    Vad brukar du unna dig?

    En lång dusch, lakrits, pocketböcker, meditation, promenad och kaffe!

    Vad stressar dig?

    När barnen inte mår bra, för mycket tid ensam, för lite tid ensam, min diabetes och ekonomi.

    Vad är lätt?

    Att vara i New York, förlora mig i en bok, jobbet, ligga på en filt i natten och se på miljarder och miljarder stjärnor, att älska mina barn.

    Vad är gott?

    Japp, jag har en grav hangup på det just nu.

    En favoritbild?

    Alla bilder på barnen. Fast de mesta favoritbilderna är nog de när de är precis nyfödda och ligger på mitt bröst. Jag känner mig så skör och levande. Och stark och förvånad.

  • Barn & gravid,  Funderingar

    Bristen på andningshål i vardagen

    En sak som är ganska pinsam att erkänna, men som jag ändå känner, är att min mamma avlastar min syster med hennes enda barn mycket mer än vad jag blir avlastad. Jag unnar min syster avlastning men ändå så känner jag mig så djupt i hjärtat avundsjuk. Det för lixom ont.

    Jag och mina föräldrar har ju inte en toppenrelation direkt och på många sätt är den bättre nu när vi kan ha mina barn i fokus men att min mamma prioriterar min syster framför mig det är ju så klart en tagg i hjärtat även om jag är van med det.

    Min syster har barnvakt till sitt barn minst två dagar/kvällar i veckan. De gör inte alltid något speciellt utan de går och tränar ibland eller gör ingenting. Och ibland går de på teater eller äter på restaurang.

    Jag och V har inga sådana möjligheter. Det beror på lite olika saker. Vi har ju ”bara” min mans föräldrar här och de ställer gärna upp men då är det ofta att vi är på jobbet, behöver jobba över eller nåt sånt. Nils diagnos innebär också, för oss, att han inte ”tyr” sig till vuxna så lätt. Så dels har han inte samma anknytning som många andra barn till farmor och farfar eller andra vuxna & dels blir han otroligt kränkt när vi gör saker utan honom. Alltså på ett icke-normalt sätt. När vi lämnar honom hos tex farmor och farfar så förstörs vår relation för en ganska lång tid framöver.

    Majken är dessutom liten än och jag tycker nog att hon är lite för liten för att sova borta något mycket men dessutom har hon härmat Nils relationsmönster och har lite svårt att knyta an till andra vuxna därför men farmor är verkligen hennes bästis.

    Jag går iallafall runt och växlar mellan att känna mig bitter över att vi inte har den avlastningen som min syster har och stolt över att vi klarar oss ändå och försöker njuta av barnen som blir stor allt för fort. Sen lösta jag det här på Nours Instagram:

    Och det är precis det jag saknar: andningshål i vardagen.

    Framförallt Majken är så intensiv, hon tar massor massor av vår energi och tid i anspråk. Och den tid som blir över vill jag ge till Nils vilket så klart leder till att tiden för återhämtning av olika slag för mig är obefintlig. Alltså noll! Nu har jag i alla fall ord för vad jag saknar! Tack för det Nour.

  • Barn & gravid,  Funderingar,  Jobb

    Känslomässig vecka

    Alltså den här veckan har varit känslomässigt kaos. Är så sjukt less på en grupp inklusive deras testledare på jobbet. Det strular konstant och jag fick nog i måndags. Gah!

    Igår var det en ny person som gav mig en väldigt märklig överlämning där jag mest satt som ett frågetecken och ju längre kvällen led desto märkligare blev det. Så imorgon är det ett nytt möte med den personen med ytterligare två kollegor som ska hjälpa mig att förstå vad hon menar.

    Och natten till i dag var Majken vaken mellan klockan 01:20 och 07:50. Jag vet inte varför hon gör så. Nu var det längesen men i våras var hon vaken två timmar varje natt. Inte ledsen eller glad utan låg och vred sig och försökte sova, typ som en vuxen som inte kan sova så känns det. Och i natt var det dags igen. Någon annan som har haft barn med Liknande beteenden?

    Nu sover båda barnen och jag sitter framför gift vid första ögonenkastet och bara njuter av att det är tyst. V är på jobbet. Ljuvligt!

  • Barn & gravid,  Funderingar

    Tankar om tid

    Tiden alltså. Jag skulle vilja skriva om den och hur jag upplever den nu. Den går overkligt snabbt. Barnen växer så fort. Jag kan inte förstå hur Majken snart är två år. Jag minns inte att hon fyllde ett. tiden rör sig obarmhärtigt framåt och det är inte alltid jag varit närvarande här och nu. Stressad och velat mycket annat. Men jag har heller inte gjort det där andra. Jag har varit trött och de senaste åren är som en dimma. Ett töcken.

    Det är nog inte bara sömnbristen. Även om den gör mig dimmig. Händelselösheten under corona påverkar också min uppfattning av tid. Det har funnits dagar när vi inte gått ut. Inte gjort något. Dagarna har varit likadana, inte nödvändigtvis dåliga, men enformiga. Det finns inget att hänga upp tiden på. Var det före eller efter den där händelsen? För händelsen finns inte.

    Ju äldre Nils blir desto tydligare blir hans särbegåvning. När han var liten så tänkte jag att han var ”lite tidig” och att de andra skulle komma ikapp. Men det är inga andra sexåringar som pratar om krigsstrategier under andra världskriget eller läser på tre språk. Jag ser att han inte ens bryr sig om vissa barn. Glappet mellan dem är för stort och nu har Nils förstått det redan innan de ses. Jag ser att han grejar på med saker själv. Inte är han olycklig men nog hade jag tänkt mig att han skulle vara i den där högen med de ande barnen som leker högljutt tillsammans.

    Kanske är det hösten? Kanske har det bara varit lite för bra ett tag? En 40-årskris? Nära vänner med cancer? Kanske är det slutet på något av en depression? Jag vet inte. Men tiden känns så otroligt skör och ömtålig nu. Som om den vilken sekund som helst ska ta slut.

  • Funderingar,  Resor

    Efter-pandemi-trötthet

    Jag tänker på livet som ett före pandemin och ett efter pandemin. Förändringen kanske ligger mest i mig men den finns där. Det kanske inte ens handlar om pandemin eller restriktionerna i sig utan att jag blev tvåbarnsföräldrer och att det ena barnet fick sig en diagnos. Eller kanske bara att jag blivit äldre?

    I helgen var vi i alla fall i väg på 60-årskalas. Vi sitter i bilen på väg hem as we speak och jag är totalt slut. Vi kände egentligen inte så många där förutom jubilaren så det var många nya människor, en situation som jag tidigare älskat, men nu känner jag mest att människor inte riktigt kan bete sig och att jag inte är intresserad av dem på samma vis.

    Det har, så klart, varit trevligt och maten var god. Och de få som vi kände har gett mig massor av energi. Men det är som en trötthet som sitter djupt i själen också. Det är svårt att förklara.

    Det var inte ens speciellt tungt att säga hej då. För det ska bli skönt att komma hem till vår säng och våra dofter och vår trygga Borg. Kanske är det så det är, att världen faktiskt är ganska otrygg än. För oss är det höga matpriser, el-ransonering och en allmän lågkonjuktur.

    Har ditt liv återgått till hur det var innan pandemin eller mörker du av någon skillnad?

  • Funderingar

    Upp och ner, hit och dit

    Min vikt har gått upp och ner hela mitt liv. Och varje gång den rör sig så kommer det kommentarer hit och dit. Jag har haft anorexia under flera omgångar i livet och tycker att jag befinner mig på ett bra ställe med kroppen just nu. Vi är i fred så att säga. Jag tycker min kropp är bra. Bara så där i största allmänhet. Kanske är det lagom som beskriver min kropp bäst just nu. Men det är nog också så att jag äntligen blivit lite snällare och mer förlåtande mot mig själv.

    Just nu går min vikt ned. Och det börjar stressa mig. Jag gör inget för att det ska bli så. Ändå ramlar mina byxor av mig. Det är en märklig känsla. För annars har ändå min viktnedgång varit medveten och önskad på något plan.

    Tillslut så sitter jag nu och funderar på om jag har fått ett återfall i anorexia. Att den är så jäkla smart och lurig att den helt tagit över hela min hjärna. Ni hör ju att katastroftankarna är överallt just för tillfället.