• Funderingar

    Min känsla för sovmorgon

    En gång mådde jag riktigt riktigt dåligt psykiskt. Jag minns det fortfarande som igår men det är över 10 år sedan. Varje dag var lixom en kamp och jag tänkte där och då att det inte var så farligt men jo då, nog var det med största sannolikhet en depression. under den perioden hade jag ingen sysselsättning, jag tog en paus från mina studier, vikarierade lite på förskola men jag orkade inte det så länge. Jag bodde i en stad utan något stort kontaktnät och hade blivit lurad av människor jag trodde brydde sig om mig.

    Mitt försvar eller min reaktion när jag blir deppig är att sova. Jag kunde sova fram till lunch. Gå upp och se på skräptv. Min lägenhet såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig och jag fick inget gjort utan plötsligt var det kväll igen. Och jag gick och la mig. Somnade framför tvn. Och vaknade nästa morgon. Fast tid har gått så sitter känslan av depression och håglöshet djupt ihop med att vara hemma på dagtid och sysslolös. Dessutom har jag några dagar sovit länge. Till kl 10. Och jag vaknar då med ångesten rivandes i kroppen för de rädslor jag hade då, men som jag projicerar på mitt liv nu.

    Jag förstår ju så klart rent intellektuellt att jag är i en annan situation nu. Att jag är på en annan plats i livet både fysiskt och mentalt men ändå reagerar hjärnan på samma vis. Mitt bästa sätt för att bryta de här tankarna är att gå ut och röra mig. Men just nu vill inte kroppen riktigt fungera på det viset. Istället försöker jag göra listor för dagarna. Gör de där viktiga sakerna, ringa jobbiga samtal och läsa mer än jag ser på tv för att känna mig ”duktig” och nyttig. För att känna att saker blir gjorda och inte bara lägga på hög.

    Det kan vara så mycket som fem veckor till bebisen kommer. Men jag hoppas på två. Kanske tre. Att känna att den hör tiden då jag bara går hemma och väntar tar slut är så viktigt för mig. Medan jag väntar anstränger jag mig för att vara förlåtande mot mig själv och unna mig goda saker, bra böcker och sovmorgon. Men det är tusan inte lätt!

    0
  • Funderingar

    Self care

    Alltså vad heter ”self care” på svenska? Att man lixom gör något extra för sig själv och sitt mående tänker jag på då.

    Hur som haver för första gången sedan jag blev gravid hade jag här om dagen lite energi åt att ta hand om mitt yttre. Alltså här pratat vi kanske om det som andra människor gör typ dagligen men det var så himla skönt.

    Jag ansade bort lite hår, gjorde inpackning, satt i soffan med ansiktsmask och såg en dokumentär på netflix. Jo jag var själv hemma också. Och så åt jag choklad. After eight. Nu när jag skriver ner vad jag gjorde så är det ju verkligen en bas. Något jag tidigare gjorde mer regelbundet. Det kanske säger en del om hur jag har mått…

    Alltså jag tänkte när jag skrev det här inlägget att det var värsta lyxstunden där jag supernöjt, och det gjorde jag verkligen, men alltså samtidigt så känns det så himla basic nu. Nästan patetiskt att detta skulle vara ”self care”. Jag måste verkligen bli bättre på att ta hand om mig själv. Kanske borde lägga till det på listan över nyårslöften. Eller så är jag bara bra på att njuta av det lilla. Vi kan ju låtsas att det är så…

    0
  • Funderingar,  Jobb

    En belastning för samhället

    Under hela 2021 ska jag inte arbeta. Tanken är att börja jobba 2022 i januari men jag har inget jobb att gå till då så vi får se vad det blir men min chef jag hade under hösten vill gärna ha tillbaka mig.

    Nu sitter jag och väntar på bebisen. I slutet av veckan ska jag plugga lite. Men det finns en rastlöshet i kroppen. En känsla av att inte bidra. Undrar om det är svenskheten? I många andra länder är normen att kvinnan är hemma och gör jobbet där. Använder sin tid till socialt arbete på ideell basis. Och hemmet och barnen som ju också är en hel del jobb så klart.

    I mig finns det ett dåligt samvete när jag inte förvärvsarbetar. Vad ska jag göra med min tid nu då? Städa? Vila? Laga mat? Det är ju sådant jag gör utöver att jobba. Jag känner mig onyttig som en belastning för samhället även om normen här i Tyskland är att man inte jobbar sista tiden innan en graviditet, vilket också är så skönt. Så att jag inte jobbar tycker inte någon är konstigt förutom jag. Det handlar om min känsla om mig själv.

    Jag tänker samtidigt att det är konstigt att så mycket av mitt värde (i mina ögon) ligger i att jag jobbar. Att jag bidrar på arbetsmarknaden och till andra människor. När jag kom till den insikten blev jag förvånad. Jag har alltid trott att jobbet mer var något jag gör för att inte bli allt för rastlös: något som stimulerar mig. Men tydligen är det en större del av min identitet än så.

    Vad gör ni? Jobbar ni i eller utanför hemmet? Och hur känner ni inför det?

    0
  • Funderingar

    Lockdown igen – barnperspektivet

    Som jag nämnt är det lockdown igen. Jag tycker att vi har varit bra på att följa reglerna hela tiden, här finns det lixom inte mycket till val. Den här gången känns det så klart lite extra viktigt för oss att följa reglerna iom att vi snart blir fyra i familjen och vi vill helst vara friska nog att kunna vistas på sjukhus båda två.

    Hur som helst så är det slitsamt den här gången. Dels är jag så trött och har ont lite här och där. Men det är så jobbigt för Nils.

    Han saknar sina kompisar. Vi har inte varit jätteaktiva med att träffa folk efter förskolan men på förskolan har han ju sina vänner, får röja, leka, springa och en massa saker som vi som föräldrar inte kan ge honom. Tidigare under pandemin så kunde vi gå ut och cykla och träffa människor på gatan men det är dåligt med den varan nu. Inne är det som gäller.

    Det blir alldeles för mycket tid vid skitprogram på youtube som driver mig till vansinne, nils kan kolla i timmar (vilket så klart är meningen med programmen), egentligen är jag inte så brydd med skärmtid under just lockdown men det är tydligt att det enbart gör honom hyper när han väl lägger bort telefonen. Konflikter om youtube uppstår och då tar vi bort det direkt.

    Det är så otroligt priviligerat att skriva så här men det är också så tydligt att Nils saknar att göra saker. Allt från att gå till affären, träffa vänner från andra länder, gå på utflykt, museum, djurpark. Vi är bra på att göra saker. Att spendera en hel dag inne är inget vi gör speciellt ofta. Allt det där som är någon form av guldkant på vardagen som vi knappt gjort på ett år fattas honom nu och det blir ofta utbrott av frustration. Så klart även på oss vuxna.

    När jag ser på Nils och hans sorgsenhet men också frustration så önskar jag så mycket att vi gjort som Sverige. Hållt skolor och förskolor öppna. Jag tror verkligen inte att Nils är ensam om de här känslorna och att det är ännu värre för barn som också behöver göra skolarbete hemma eller som har sämre hemförhållanden än vad vi har.

    Just nu känns det också ganska ovisst hur länge till den här lockdown ska pågå. Jag tror jag läste till mars minst när det gällde England och ofta har vi gått hand-i-hand. Så att detta skulle vara över snart är tungt för både mig och Nils.

    +1
  • Funderingar

    Nyårslöften 2021

    Alltså… jag gillar ju nyårslöften och sammanfattningar och reflektion och sånt. Förra året hade jag så himla bra nyårslöften tycker jag och jag klarade inte att hålla ett enda. Det är inte så himla viktigt heller. Löftena handlar om att jag ska må bättre, och ofta är ju strävan nog. Sedan kom en pandemi och en graviditet i vägen och ja… lusten försvann någonstans efter ett halvår. Men så är det ibland. Några löften kommer jag ta direkt som de var och några gör jag om. Andra skippar jag. Här kommer mina nyårslöften för 2021.

    • Besöka 20 nya platser. Detta är ett stående löfte för mig. Älskar att upptäcka och utmana mig med det här målet. Ibland hittar jag nya favoriter och ibland är jag helt vilse. Ett väldigt roligt mål hur som helst speciellt om det innehåller fika. (I fjol klarades det här målet innan juli och alla var nästgårds, coolt tycker jag).
    • Läsa 5000 sidor. Det här målet brukar vara större än så, men när jag är trött tappar jag läslusten, tyvärr. Och med bäbis brukar det vara mycket trötthet så jag sänker ribban. (Årets mål på 15000 sidor kom jag halvvägs ungefär).
    • Ta 60 hp. Jag blir lätt frustrerad och förslappad av att vara hemma med barn. Därför tänker jag studera samtidigt som jag är föräldraledig. Målet blir att ta 60 högskolepoäng under året.
    • 10 000 (njutbara) steg per dag. Alltså den här hör ihop med förslappningen jag nämnde ovan. Att gå ut för att promenera utan press eller stress att träna är ett mål för året. Lyssna på något mysigt och röra mig. (Träningsmålet för 2020 gick rent åt pipan).
    • Spara pengar. Som föräldraledig får jag 60% av min lön. Det ska jag leva på. Jag ser det som en utmaning med att storhandla, laga mat och inte shoppa. (Vill vara poängtera att vi har det gott ställt och så klart gemensam ekonomi så detta är mer en utmaning än något annat).
    • Lägga bort mobilen. Stående löfte. Göra andra saker, läsa pyssla, närvara. Varför är det så svårt? Främst när jag är trött. (Känner mig inte alls nöjd med min insats här under 2020).

    Har ni några nyårslöften? Eller kanske tips på hur jag kan uppfylla mina?

    +1
  • Funderingar

    Min svenska kompis är tillbaka!

    Jag har en nära kompis från Sverige här, hon har fått sitt andra barn för fyra månader sedan, och har en dotter som är lika gammal som nils (det är så vi känner varandra). Vi har träffats från och till och då och då men jag uppskattar henne så mycket. Och nu är hon tillbaka från jul och nyår, nästa en månad, hemma i Sverige!

    Våra samtal är alltid så otvungna. Vi pratat om högt och lågt utan filter. Igår diskuterade vi hur vi mådde i högstadiet, hur det känns att få ryggmärgsbedövning och anti-vaccin-människor. det är så värdefullt att prata svenska och att ändå dela den svenska kulturen med tex högstadiet. Det är inget vi behöver förklara (trots uppväxt i olika delar av Sverige) för högstadiet är ju lixom högstadiet.

    En promenad på 1.5 timme är dock inte optimalt för en gravid person med höftproblem. Men mentalt känner jag mig så levande nu. Älskar människor!

    +1
  • Funderingar,  Girlytalk

    Året 2020

    Hur skulle du sammanfatta året med bara ett ord?
    Ensamt. Ett så tråkigt ord att använda men det har varit ensamt både för mig och för världen tror jag.

    Vem saknade du under 2020?
    Jag har träffat så extremt få människor under 2020 så jag svarar alla. Mina bästa vänner så klart. Två av dem har jag träffar en gång var och andra inte alls. Det känns nästan overkligt att vi inte har setts alls. Tur att telefon finns och att även en pandemi är övergående.

    Vad spenderade du mest pengar på?
    Vi byggde ut huset lite, helt klart det som kostat mest.

    Vad lärde du dig under året?
    Hur mycket socialt umgänge jag behöver, mycket! Jag vill så gärna vara introvert för att de ska vara smartare, är dock extrovert älskar människor. Mina nära vänner men också att träffa nya. Stirra på folk är min största hobby och den har jag inte kunnat utföra alls under 2020.

    Vilken är den störta förändringen du gjort under året?
    Det är mängden tid jag spenderat hemma med familjen. Jag älskar ju att inte vara hemma. Att vara ute hela dagarna, på stan, i skogen, vid havet, på en resa, hos en vän eller var som helst men sedan komma hem och ha lugn och trygghet där. Tidigare har hemmet varit vila, frid, mjukt och mysigt. Nu har jag behövt leva hela mitt liv i hemmet. Och det har ju faktiskt gått bra, även om jag längtar till att helt fritt få lämna hemmet och dra iväg på äventyr igen.

    Vad har du haft/gjort för mycket under året?
    Varit med min mobil. Speciellt under lockdown har jag slösurfat alldeles för mycket.

    Vad var favorit resemålet under 2020?
    Vi har bara varit utanför München en gång, det var en fullspäckad vecka i Stockholm. Så ja det blir Stockholm då, inte helt fy skam det heller.

    Vad är du mest stolt över när du blickar tillbaks på 2020?
    Att vi, jag och Volker, har hållit ihop trots tuffa tider. Att vi har lyckats skapa en trygg och positiv miljö för nils i Corona-kaoset som jag oroar honom. Att vi lyckats isolera oss så att vi inte blivit sjuka men även att vi orkat med det mentalt. Även under graviditeten har jag lyckats hålla mig positiv, för att vara jag alltså.

    Vilken var årets drink?
    Är så himla sugen på att dricka något gott nu. Vill ha drink-kväll och dricka hjortronmojito med min bästis. Men det har mest varit iskallt vatten som stillat illamåendet.

    Vilken var årets låt?
    Smooth Criminal med Michael Jackson. Nils har börjat intressera sig för musik och det är mycket Michael Jackson. Det kan jag gillar, hårdrocken däremot går min hjärna att explodera.

    Vad fick dig att gråta?
    Det har varit många tårar i år. Året började med en vän som fick en stroke, en nära person har dött och frustration och sorg över Corona också. Men också tårar över det fina och stora i livet. Grät tex okontrollerat varje gång någon på tv fick ”första dosen vaccin i respektive land”.

    Vad fick dig att skratta?
    Mina studenter. Så härliga, roliga, smarta och bjussar på sig själva. Att jobba med ungdomar är galet slitsamt men också så givande.

    2020 var ju speciellt, vad har förvånat dig mest under pandemin?
    Att den aldrig tar slut. Jag tänker ofta att saker ska gå över, this too shall pass, men den bara fortgick och fortgår fortfarande. Har tänkt så ofta att om jag behöver leva i lockdown en vecka till så orkar jag inte mer men det gör jag. Jag är starkare än pandemin.

    Vad är du stolt över att du lyckades med under året?
    Vara gravid utan att vara ett as. Jag hatar att vara gravid. Njutet av det noll utan går igenom det på att antingen ignorera att jag är gravid eller hata det. Har dock lyckats med att känna mig tacksam och inte ta ut det allt för mycket på min omgivning (hittills).

    Vad tar du med dig in i 2021?
    En känsla av lugn och tacksamhet. Det kanske låter som om jag lidigt mig igenom året men så är det inte. Jag har insett hur lyckligt lottad jag är med min familj, ekonomi, boende och ja allt. Den känslan av att vara tacksam och älska det jag har tar jag med mig.

    0