• Funderingar,  vardag

    Besök hit och dit

    Med min exman skrev vi på papper för vårt företag eller stiftelse eller vad tusan det nu är. Vi hade sedan tidigare bestämt oss för att anställa en person som sköter företaget åt oss, tiden finns inte riktigt för oss just nu. Vår första tanken var att ta exmannens syskonbarn men nu har vi istället kontaktat en organisation som ska hjälpa oss att anställa en person från ett socioekonomiskt utsatt område. Det är där vi verkar och vill verka så det känns fint om någon med verklig insikt i problematiken kan ta ”oss” till nästa nivå.

    Sedan kom två vuxna och en tvååring. Tvååringen saknar språk och skrek mest hela tiden. Ska jag vara ärlig så tycker jag att de är ganska värdelösa föräldrar. Generellt. (Det tycker jag faktiskt inte så ofta). Men de har ingen aning om vad barnet försöker kommunicera, vill eller behöver. Både jag och V går sönder lite när vi umgås för den bristande anknytningen och den här gången även Nils.

    Sedan kom en familj med två vuxna och två barn fyra och två år. Nils hade så kul. Så klart konflikter också. Men harmoni. Vi vuxna satt uppe de två kvällarna de var här och pratade. Svenska. Om allt. Högt och lågt. Fotboll, corona, familjemedlemmar man inte har kontakt med och önskningar inför framtiden. Gu vad jag har saknat bästa vänner. Att umgås. Hänga. Bara vara. Ljuvligt!

    Kom på att det finns medicin mot illamåendet. Tog en dag och tyckte det dämpade känslorna och gav mig mycket energi. Idag funkar det sämre men att få ha en dag med energi var underbart!

    0
  • Funderingar

    Att förhålla sig till döden

    I mitt liv är döden något orättvist. Något som alltid drabbar fel människor. Människor som är goda eller har levt ett ”hälsosamt” liv och ändå blivit drabbade av döden. Båda mina morföräldrar dog så, orättvist unga. Jag har också förlorat vänner och de är ju alldeles för unga när de dör innan 30 år.

    Så när min farmor för fyra år sedan dog, över 80 år, minns jag känslan av jag kan inte leva utan dig, det här är superorättvist. Men sedan andades jag djupt och insåg att det var ju ganska naturligt att hon dog. Hon var gammal och hade levt ett rikt liv med familj och upplevelser hon inte ens kunde drömma om som barn.

    Min mamma lever med en konstant dödsångest. Hon tror hela tiden att hon ska dö men är samtidigt livrädd för det. Det har så klart färgat mig. Men jag bestämde mig tidigt för att jag inte vill leva livet som rädd. Varken rädd för höga höjder, män i skogen eller döden. För jag tror att det begränsar livet. Begränsar mig.

    Döden är alltid närvarande i mitt liv. En feldosering av insulin eller att vi inte vaknar när min dosa larmar på natten så är det kört. Egentligen är det ju samma för oss alla. Vi skulle ju kunna dö precis när som helst men kanske blir det extra påtagligt när jag har en kronisk sjukdom?

    Dö är ju något vi alla ska göra. Ändå känns det som ett tabu och ett ämne där det är få tankar som hörs. Men nog finns det fler. Många aspekter att prata om och att lyfta döden med vänner eller familj tror jag kan minska ångesten kring det.

    Björn Natthiko Lindeblad hade ett fantastiskt sommarprat om döden. Det var väl värt att lyssna på men också att reflektera över efter.

    0
  • Funderingar

    Två saker som skrämmer mig med att bli äldre

    Det absolut mest skrämmande är att jag skulle bli som min mamma. Vad ska man säga? Ignorant och konspiratorisk.

    Min mamma tycker t.ex. att det är att gå för långt för att man river monument under BLM för att man ”inte kan förneka historien”. Samt att alla invandrare, personer som är icke-vita för hon har ju ingen aning, känner varandra och ”hjälps åt”. Att jag tappar medmänskligheten och att jag blir viktigare än allt annat i världen. Blir alla så när de blir gamla?

    Samt att tappa nyfikenheten. Inte vilja åka till nya platser. Oavsett om det är i världen eller för en kopp kaffe. Är det en rädsla? Man vet var det är bra och är livrädd för att inte ha det så bra? Vet ni vad jag menar? ”Så där har vi alltid gjort”-mentaliteten.

    Jag försöker kämpa emot varje dag. När det kommer till rasism eller oförstående för världen som i första exemplet då försöker jag även få andra att förstå. Men det är inte lätt alltså…

    0
  • Barn & gravid,  Funderingar

    lite av varje och hot via brev

    Livet snurrar vidare. Idag är 20% av graviditeten avklarade och jag mår mycket bättre än jag gjorde med Nils. Har kräkts en handfull gånger. Kan bli lite orolig förhyr en graviditet blir om jag inte kräks om jag så kommer bli väldigt stor och tung? Men jag försöker ta en dag i taget.

    Nils är inne i en pyssligperiod och det klippa och klistras mest överallt. Dessutom är han inne i en väääääldigt mammig-period. Så klängig och ja, faktiskt ganska jobbig.

    Angående vårt företagsstrul så verkar det ha löst sig. Har kollat med advokat och i ett forum. Så jag övar mig på att släppa det. Det är över. vet ni vad som hände när jag fick hot brevledes? detta är så absurt och också så längesen nu. Så här var det. Jag flyttade till en ny stad och engagerade mig ideellt i en idrottsförening. Från början var det guld och gröna skogar men sedan sa jag emot de två personer som var i ledningen i klubben. Och det var det så började. Först via föreningens hemsida, där de två ledande personerna (i 55-årsåldern) började ställa ”anonyma” frågor till mig i gästboken, för att när detta inte gav effekt ringa från dolda nummer och när jag slutade svara så kom breven. De ljög också om hur ekonomin fungerade i klubben och betalade inte räkningar och sen kom kravbreven till mig.

    Jag minns än idag hur dåligt jag mådde. Tyckte tillslut att det var jobbigt att gå ut och typ bara sov hela tiden. Var dessutom i ett ganska dåligt förhållande och saknade mina vänner. När jag äntligen flyttade därifrån var det en enorm lättnad och jag har inte varit tillbaks i den staden än, fast jag haft möjlighet. Iallafall så är det i det där att ”posten är farlig”-tänket som jag kastas tillbaka i när typ sånt här strul med myndigheter eller annan konstig post dyker upp. Men jag vet också att det är hjärnan som spelar mig spratt och de där idioterna gav mig verkligen en livsläxa.

    0
  • Funderingar

    Sommarmål 2020:

    Då är det dags var mål för min 8 veckor långa semester. Saker som gör att jag mår bra:

    Röra mig långsamt:

    Inte stressa. Ta en promenad. Lågintensivträning. Välja bort bilen så mycket som möjligt. Låta saker ta sin tid.

    Lägga undan mobilen:

    Ibland känns det som om jag har mobilen för att mina händer gillar att pilla på saker. Nu vill jag skriva, teckna, sticka och läsa istället. Saker som ger mig så mycket mer än mobilen men ändå är den svår att släppa ibland.

    Acceptera läget:

    Mycket kommer bli på andra sätt i sommar. Sverige rekommenderar inte resor hit och tvärtom. En sådan sorg. Jag måste sluta tänka på hur det brukar vara eller hur det hade kunnat vara och njuta av allt det fina här och nu. Där vi är lixom.

    Sen vill jag också:

    Vara ute – bada – fika på trappan – umgås – leka – ha vattenkrig – se roliga filmer/serier – träffa nya vänner (Winta kanske?) – lyssna på musik – åka på roadtrip – vara på landet

    Här är förra årets sommarmål.

    0
  • Barn & gravid,  Funderingar

    Känslan just nu

    Jag vill bara vara ifred. Krypa ihop i ett hörn. Kanske med en bok. En lättsam serie och en stor vattenflaska.

    Det är så mycket som är oklart. Främst på jobbet. Så mycket som inte har bearbetats. Så mycket jag borde göra. Så många som tycker saker om mig.

    Mycket beröm får jag nu. Så trevligt. Vill ha semester. Läsa i solen. Vill att mina föräldrar ska visa intresse för att ses. Säger att det är för Nils skull men visst är det väl kul att ha föräldrar även som vuxen.

    Vill se midnattssol, bada på natten i havet, dansa, äta glass i skuggan och se turkost vatten.

    Jag längtar till världen slutar snurra så mycket och fort. Jo min mens är sen. Några dagar. Skulle vara så osannolikt att jag var gravid nu, men inte omöjligt att jag inte ens testar mig. När stressen släpper kommer den säkert.

    0
  • Funderingar

    Världens mest priviligierade människa

    För mig är det kluvet med rasism. Orättvisor är något som upprört mig sedan jag var liten. Jag har också så svårt att förstå hur man kan ogilla en person eller flera pga hudfärg. Men ju äldre jag blir desto mer förstår jag att jag inte äger frågan. Om rasism och mitt agerande kan ju bli väldigt problematiskt. Jag försöker dock tänka att vi måste hjälpas åt. Hade jag varit utsatt för problem så hade jag uppskattat att andra hjälper mig, stöttar mig och står vid min sida.

    Sedan är det ju så att Nils kommer växa upp till att bli ”världens mest priviligierade människa”. Vit, man med ett visst kapital. Världen ligger ju för hans fötter. Jag ser det som min skyldighet att visa honom att det finns mer av världen än vårt vita villaområde och det är din skyldighet att hjälpa de du kan i livet oavsett vem de är.

    Därför deltog vi i BLM-demonstrationen här i helgen. Det är ju en extra faktor med corona. Men jag kände att om människor som saknar de mest basala rättigheter och kanske vet att de inte har tillgång till vård (i usa tänker jag nu framförallt i tyskland är det ganska likt Sverige med allmän sjukvård.) kan riskera att få corona för att demonstrera för detta så viktiga ämne vem är då jag att sitta hemma med alla mina priviligium och vänta?

    För mig räcker det inte med att prata om det, dela bilder på sociala medier. Jag vill agera, jag vill visa Nils hur man demonstrerar och vad som är viktigt. Sedan är det ju svårt att göra 100% rätt. Men det känns bra i magen.

    0