Barn & gravid

  • Barn & gravid,  Funderingar

    Bristen på andningshål i vardagen

    En sak som är ganska pinsam att erkänna, men som jag ändå känner, är att min mamma avlastar min syster med hennes enda barn mycket mer än vad jag blir avlastad. Jag unnar min syster avlastning men ändå så känner jag mig så djupt i hjärtat avundsjuk. Det för lixom ont.

    Jag och mina föräldrar har ju inte en toppenrelation direkt och på många sätt är den bättre nu när vi kan ha mina barn i fokus men att min mamma prioriterar min syster framför mig det är ju så klart en tagg i hjärtat även om jag är van med det.

    Min syster har barnvakt till sitt barn minst två dagar/kvällar i veckan. De gör inte alltid något speciellt utan de går och tränar ibland eller gör ingenting. Och ibland går de på teater eller äter på restaurang.

    Jag och V har inga sådana möjligheter. Det beror på lite olika saker. Vi har ju ”bara” min mans föräldrar här och de ställer gärna upp men då är det ofta att vi är på jobbet, behöver jobba över eller nåt sånt. Nils diagnos innebär också, för oss, att han inte ”tyr” sig till vuxna så lätt. Så dels har han inte samma anknytning som många andra barn till farmor och farfar eller andra vuxna & dels blir han otroligt kränkt när vi gör saker utan honom. Alltså på ett icke-normalt sätt. När vi lämnar honom hos tex farmor och farfar så förstörs vår relation för en ganska lång tid framöver.

    Majken är dessutom liten än och jag tycker nog att hon är lite för liten för att sova borta något mycket men dessutom har hon härmat Nils relationsmönster och har lite svårt att knyta an till andra vuxna därför men farmor är verkligen hennes bästis.

    Jag går iallafall runt och växlar mellan att känna mig bitter över att vi inte har den avlastningen som min syster har och stolt över att vi klarar oss ändå och försöker njuta av barnen som blir stor allt för fort. Sen lösta jag det här på Nours Instagram:

    Och det är precis det jag saknar: andningshål i vardagen.

    Framförallt Majken är så intensiv, hon tar massor massor av vår energi och tid i anspråk. Och den tid som blir över vill jag ge till Nils vilket så klart leder till att tiden för återhämtning av olika slag för mig är obefintlig. Alltså noll! Nu har jag i alla fall ord för vad jag saknar! Tack för det Nour.

  • Barn & gravid,  Funderingar,  Jobb

    Känslomässig vecka

    Alltså den här veckan har varit känslomässigt kaos. Är så sjukt less på en grupp inklusive deras testledare på jobbet. Det strular konstant och jag fick nog i måndags. Gah!

    Igår var det en ny person som gav mig en väldigt märklig överlämning där jag mest satt som ett frågetecken och ju längre kvällen led desto märkligare blev det. Så imorgon är det ett nytt möte med den personen med ytterligare två kollegor som ska hjälpa mig att förstå vad hon menar.

    Och natten till i dag var Majken vaken mellan klockan 01:20 och 07:50. Jag vet inte varför hon gör så. Nu var det längesen men i våras var hon vaken två timmar varje natt. Inte ledsen eller glad utan låg och vred sig och försökte sova, typ som en vuxen som inte kan sova så känns det. Och i natt var det dags igen. Någon annan som har haft barn med Liknande beteenden?

    Nu sover båda barnen och jag sitter framför gift vid första ögonenkastet och bara njuter av att det är tyst. V är på jobbet. Ljuvligt!

  • Barn & gravid,  Funderingar

    Tankar om tid

    Tiden alltså. Jag skulle vilja skriva om den och hur jag upplever den nu. Den går overkligt snabbt. Barnen växer så fort. Jag kan inte förstå hur Majken snart är två år. Jag minns inte att hon fyllde ett. tiden rör sig obarmhärtigt framåt och det är inte alltid jag varit närvarande här och nu. Stressad och velat mycket annat. Men jag har heller inte gjort det där andra. Jag har varit trött och de senaste åren är som en dimma. Ett töcken.

    Det är nog inte bara sömnbristen. Även om den gör mig dimmig. Händelselösheten under corona påverkar också min uppfattning av tid. Det har funnits dagar när vi inte gått ut. Inte gjort något. Dagarna har varit likadana, inte nödvändigtvis dåliga, men enformiga. Det finns inget att hänga upp tiden på. Var det före eller efter den där händelsen? För händelsen finns inte.

    Ju äldre Nils blir desto tydligare blir hans särbegåvning. När han var liten så tänkte jag att han var ”lite tidig” och att de andra skulle komma ikapp. Men det är inga andra sexåringar som pratar om krigsstrategier under andra världskriget eller läser på tre språk. Jag ser att han inte ens bryr sig om vissa barn. Glappet mellan dem är för stort och nu har Nils förstått det redan innan de ses. Jag ser att han grejar på med saker själv. Inte är han olycklig men nog hade jag tänkt mig att han skulle vara i den där högen med de ande barnen som leker högljutt tillsammans.

    Kanske är det hösten? Kanske har det bara varit lite för bra ett tag? En 40-årskris? Nära vänner med cancer? Kanske är det slutet på något av en depression? Jag vet inte. Men tiden känns så otroligt skör och ömtålig nu. Som om den vilken sekund som helst ska ta slut.

  • Barn & gravid

    Vad gör barnen på internet?

    Jag använder mitt internet till sociala medier. Läser vad kända och för mig okända människor för och tänker. Delar med mig av mitt liv sporadiskt men vad gör Nils på nätet?

    Han tittar på ”i just want to be cool 2” när de hittar på grejer eller spelar spel. Det driver mig till vansinne för de är så skrikiga och jobbiga, otroligt IQ-befriat men jag kan ju inte bestämma åt Nils vad som är bra underhållning. Sedan spelar han Minecraft, då och då Roblox (men jag förstår inte alls det hör spelet) och på ett gammalt PlayStations spelar han FIFA, Lego-spel och ett gammalt GTA. Att han spelar GTA kan ju tyckas lite märkligt eller kanske t.o.m. opassande men han gillar att köra bilar och eftersom att det är allt han gör och alltid med en vuxen tycker jag att det är helt okej.

    Speciellt efter pandemin tycker jag att telefontider eller skärmtid blir för stor. Jag tycker ju minecraft är bättre än youtube men jag förstår också tjusningen med lättsam underhållning. Youtube och spelandet är något som kommer följa Nils genom livet på ett vis som inte jag har erfarenhet av. Hur lär han sig hantera det på ett bra sätt?

    Vad brukar era barn göra på internet? Och vad tänker ni om skärmtid?

  • Barn & gravid,  Funderingar

    Tänk om hon ett är vanligt barn?

    I helgen skulle vi göra något mysigt. Nu när på spåret är slut så är ju vårt helgmys borta. Vi bestämde att vi skulle se en film och på Nils valde då ghostbuster: afterlife.

    Ghostbusters har varit Nils favoriter länge. Och även fast vi vet om hans diagnos har vi varit i valet och kvalet om den nya inte är för läskig för en snart-sexåring. Men efter ett år av längtan så såg vi den alltså nu och som han njöt. Maskiner och vulkaner. Berg och bilar. Är det verkligen logiskt med spöken? Är de vetenskapsmän?

    Och även fast kvällen är så mysig och alla mår bra så tänker jag: hoppas att Majken blir ett ”vanligt” barn. Att vi kan se Disney-film och diskutera vänskap. Vara rädd för jafar i Aladdin och skratta åt Djungelboken. Ibland känns det som att jag är snuvad på ett barn. Samtidigt är jag så klart tacksam. För att det just nu är helt okej med Nils. För att det finns saker som lugnar och utmanar hans hjärna. För att han är relativt extrovert, mer och mer för varje år, och kan berätta om sina behov och hur det känns. Men nog skulle det vara roligt med lite Disney-film också.

  • Barn & gravid

    Hur lyckligt lottad är inte jag?

    Nils sa till mig härom dagen: tänk vilken tur du har som har både en dotter och en prins!

    Precis så är det! Åldersskillnaden mellan mina barn har blivit helt perfekt (för oss). Nils är otroligt tolerant och står ut med det mesta av Majkens upptåg. Majken beundrar sin bror mer än något annat i livet. Nils är också inne på att matcha så när det anlände matchande skor på posten var ingen lyckligare än vad han var.

    Själv är jag förutom tacksam också chockad över att jag har två barn i behov av skor och det äldre barnets storlek på fötterna. Vad är det som händer? Hur blir han så stor?

    Hoppas ni har en fin helg!

  • Barn & gravid

    Något otroligt för oss

    Med Nils diagnos kom det många svar på frågor som vi har haft kring honom. Ett av de stora problem som Nils möter är relationen med vuxna. Jag och Nils har en bra relation men det är ungefär det. Det handlar om någon form av skepsis från Nils håll. Den är svår att förklara men tex med sin pappa så blir Nils reaktioner på en tillsägelse orimligt kraftig. Men det handlar också om att han i vissa sammanhang helt saknar anknytning t.ex. med personalen på förskolan samt att han inte har förtroende för vuxna. Tex sin bästa kompis mamma för att han aldrig sett hennes körkort. Det är som att hans hjärna går på högvarv för att hitta kryphål i vuxen världen och om det hittas så är det svårt att laga det. Det är många vuxna i vår omgivning som vi träffar relativt ofta som upplever att de varje gång vi ses måste ”vinna” Nils förtroende och kärlek.

    Det är ju oroande. Kanske speciellt i skolan och förskolan. Nils blir väldigt ensam på förskolan iom att ingen vuxen har hans förtroende men också att fröknarna inte verkar veta hur de då ska närma sig Nils.

    Men de hör vännerna som vi hänger med nu några dagar är Nils bekväm från första sekund. Innan är han orolig, som alltid. Men så fort han ser dem blir han lugn. Framförallt den ena personen. Jag vet inte hur han gör det men han har Nils förtroende och kärlek från sekund ett vilket gör allt mycket lättare. Alla Nils relationer mjuknar, skepsisen släpper. Det är ljuvligt att se.

    Nils faller naturligt in i en positiv roll där han förklarar, instruerar, samspelar och hjälper. Det är en dröm för oss.