• Barn & gravid,  Funderingar

    Hej då bebisgrej!

    Jag har börjat sälja av och skänka bort bebisgrejer. Det är klart, inga mer barn för oss. vissa saker är sp skrymmande och när de inte används då kan de lika gärna få göra nytta hos någon annan.

    Den här har jag gungat många timmar. Nils älskade den och kunde somna i den till han var 1 år. Gungade och gungade gjorde jag. Majken däremot tycker att den är knäpp och vill inte sitta där. Så den används inte.

    Det är ändå lite vemodigt på något vis. Den påminner så mycket om nils bebistid. Jag har dock en miljon bilder på honom i den. Och jag måste påminna mig själv om att minnena har vi kvar. Det är bara prylen som försvinner. Jag köpte den begagnad och nu får den leva vidare begagnat. Bra kvalité! Helt enkelt.

  • Barn & gravid

    Jag har det bra men jag njuter inte

    Majken är snart sex månader. Tiden springer ifrån mig. Hon lät sig massor just nu. Sitta. Krypa. Upptäcker. Gör sig illa. Hennes värld börjar bli större. Min lilla bäbis. Min glada unge. Och jag är stressad över det. Stressad över allt jag inte hinner. Maten jag inte hinner laga, vännerna jag inte hinner se, promenaderna jag inte tar. I stunden när hon ligger i min famn och vägrar bli nedlagd då kan jag andas djupt. Känns tyngden av henne i mina armar. Se hur hon söker bröstet så fort hon tappar det och njuta av det. Jag kan uppfyllas av oss. Symbios och trygghet. Vilken ynnest.

    Men sen kommer kvällen och inget blir gjort. Stressen ökar. Jag som snart ska börja jobba. Jag är rädd att jag inte njuter tillräckligt. Min sista föräldraledighet. Hur ska jag njuta mer? Min andra bäbis. Min sista bebis. Vemodet fyller mig och jag vill gråta. Kanske behöver jag psykologhjälp? Ibland känns det som om jag sörjer henne. Bebis-Majken som sakta växer ur sitt bebis-jag till något nytt. Något som jag verkligen ser framemot. Det är ju där livet är. Men att lämna den här bebisbubblan är ändå en sorg. En process och något som fyller mig med alla möjliga känslor just nu.

  • Barn & gravid

    Hej då vagnen!

    Jag har överintelligenta barn. De vill icke ligga ner i vagnen. Alltså vägrar. De ska se och lära sig. Och jag är less på att styra runt en tom vagn medan jag konkar på bebis. Det var samma sak med Nils, då var jag så rädd för att göra fel och ”höll ut” så länge med skrikande bebis att jag typ fick ångest av att ens försöka ge mig ut på promenad med honlm. Majken är lite lugnare. Men trivs inte i vagnen. Däremot sover hon fortfarande ganska gott där. Så att byta bort liggdelen är lite tvetydigt.

    Däremot är det ohållbart för min rygg att bära henne och sele/sjal är lite för varmt för oss nu. Och ohållbart för hennes rygg att sitta så oergonomiskt.

    Vi har köpt en inovi-dyna så nu får hon toppenstöd när hon sitter och vi har fulltliggläge så förhoppningsvis sover hon lika gott i den. Men det är verkligen en stadie som är förbi. Hon ser ju mest absurt liten ut i en stor sittvagn så bäbis är hon ju än men spädbarnstiden är över. Min sista.

    (Överintelligenta är skrivet med en stor dos ironi).

  • Barn & gravid

    Presenter till vår femåring

    Alltså att ge presenter till Nils är svårt. Ja men han är väl lite bortskämd men också, för att han bara önskat sig saker som han redan har men i en annan färg. Jag tolkar det som att han har allt han behöver. Men är det någon dag man ska bli lite extra bortskämd så är det väl när man fyller år.

    En sån här ryggsäck, fast vår är begagnad från tradera. Han har börjat vilja bära saker själv när vi är på hajk då tänker jag att den här är lite bekvämare.

    Likadana kläder som bästisen har. Tycker egentligen att dessa är svinfula men älskar man superhjältar så gör man. (T-shirts och shorts).

    Nils har övergått till kapitelböcker! Vad händer med min bebis? Men då hade jag redan köpt en bilderbok som är från vår favoritförfattare Sarah sheppard.

    Som leksak får han önskade ghostbusters huset som matchar bilen han fick i julklapp. Samt ett spöke.

    Och som överraskande-grej blir det en bluethoot-högtalare. Nils älskar nämligen musik och kan ligga och lyssna och klicka sig runt på Spotify mellan låtarna i timmar, men han saknar högtalare På rummet och även om han har ganska bred musiksmak är jag less på att höra Tusse och Kiss om och om och om igen.

  • Barn & gravid

    Jag älskar dig nu

    Jag önskar att jag var en sån där person som föll hals över huvud för personer och saker. Men jag är inte det. Jag är mer skeptiskt lagd. Jag utgår inte från att alla är dum i huvudet men jag känner mig för. Funderar. Iakttar. Frågar. Och funderar lite till. Är personen rätt som vän eller partner då är det för evigt. Jag ändrar mig sällan och kommer kämpa för vår relation hela vägen in i kaklet.

    Det har varit samma sak med barnen. Kärleken har inte sköljt över mig när de föddes. Jag har inte varit likgiltig heller. Försiktigt avvaktande. Med en känsla av att jag ska göra allt för dig. Ett besvär. Mycket ska fixas. Matas, sövas och ge närhet. Allt till någon jag inte känner.

    Jag känner mig som ”en annan sorts mamma”. Som gör allt för mina barn men som kanske inte älskar dem som man ska. Den känslan kommer med en sorg. Men snabbt ett accepterande. Ja men så är jag väl och barnen har det ju bra.

    Sen kommer den bara en dag. Kärleken. Den sköljer över mig när jag sitter i fåtöljen och leker med henne. Det är ju du. Min dotter. Mitt barn. Det är ju dig jag älskar. Dig jag alltid ska älska. Vilken känsla! Kärlek alltså.

  • Barn & gravid

    Höften är okej!

    När Majken föddes kände barnläkaren ett klick i hennes höft. En aning ostabilt kanske? Så vi fick tid att kolla det. Barnläkaren var lite extra orolig för att i min journal står det att jag har problem med en höft, men det är inget medfört utan pga yttre trauma. Hur som helst bra att de kollar.

    Jag var inte alls orolig men där bakom masken brände ändå tårarna precis innan vi skulle in. Tanken finns ju ändå där: tänk om något är fel? När det gäller mig själv är jag ganska morsk och orädd när det kommer till vård. Jag vet inte hur många år av mitt liv jag spenderat på sjukhus men det är en del tid. Men när det kommer till mina barn är jag mycket mycket mer blödig. Gråter när de gråter av sprutor. Blir ledsen när de blir ledsen. Och oroar mig när de inte ens vet vad som väntar dem.

    Allt var bra med Majkens höft iaf. Nästan så att ortopeden tyckte att detta var helt onödigt att kolla upp ens en första gång. Så skönt!

    Vi passade också på att gå på en-månads-besök. Fullt godkänd där också. Bra jobbat av oss. ”Men hon är liten”. Jo tack jag vet det.

  • Barn & gravid

    Majkens förlossning

    Med Nils hade jag en toppenbra förlossning. Jo men det gjorde ont och den var utdragen som tusan men jag kände att jag hade kontroll och koll på min kropp och läget. Inför den här förlossningen har jag påmint mig om att jag hade en bra förlossning men ändå känt en oro som baserades på logiken i att eftersom att min första förlossning gick så bra så borde ju den här gå åt helvete…

    Med min barnmorska pratade jag om att jag vill ha all smärtlindring möjlig förutom lustgas, jag gillar inte känslan av att vara full men älskade epidural! Jag pratade också om att Nils förlossning var utdragen och att det egentligen var det enda som skrämde mig. Min barnmorska trodde inte att jag behövde oroa mig för det som omföderska.

    17 februari 2021

    Jag hade haft en del mensvärks-känsla och kände mig tung. Men hade inget konkret som gjorde att jag kände att förlossningen var på G.

    Klockan 01:00 vaknade jag av kraftig mensvärk. Så där som jag kunde göra i tonåren. Åh tänkte jag. Nu ska jag somna om och vila. Jag satte på en serie men låg kvar i sängen. En halvtimme senare hade jag bara haft två värkar till. Men de gjorde ont. Jag väckte V och gick upp.

    Då smällde det till. Jag försökte klocka värkarna men de var varken regelbundna eller jämna i styrka. Jag kände att jag inte riktigt hade kontroll på läget. Jag märkte inte när en värk började och kunde inte hantera värkarna med andningen. Så jag ringde förlossningen vid 02:08. De tyckte att jag skulle stanna hemma. Värkarna hade inte pågått tillräckligt länge. Andas. Ta en dusch. Ring din barnmorska. Jag kände nej min kropp klarar inte det här. Jag behöver hjälp. Och jag fick så klart komma in.

    Vi packade in oss i bilen. Värkarna fortsatte. 02:43 stängde vi av motorn på sjukhusets parkering. I entrén fick jag en rullstol. En sköterska hjälpte mig att andas. Gu va jag längtade efter epiduralen. Det gjorde fruktansvärt ont. Minns att jag mer eller mindre skrek aj aj aj aj. Vi körde upp till förlossningen och blev mötta där.

    Vi det här laget hade jag panik. Det gjorde för ont och jag tänkte hela tiden att min kropp klarar inte det här. Personalens fokus var på att lugna mig. De ville få upp mig från rullstolen till en brits. Det ville inte jag. När jag rörde mig intensifierades värkarna så mitt fokus var på att vara så still som möjligt. Men upp på britsen kom jag och de skulle sätta ctg och göra en vaginal undersökning för att se hur öppen jag var. Jag fick lustgas.

    Jag minns att det snabbt började snurra av lustgasen vilket är en av mina värsta känslor. jag sa att jag blev yr och barnmorskan sa att jag måste andas syre också. Jag sa jag vill inte ha syre. Barnmorskan som gjorde den vaginala undersökningen sa till den andra att trycka på larmet. På en sekund var rummet fyllt av folk som plockade fram grejer. (I efterhand förstod jag att vårt rum inte var förberett för förlossning utan för värkarbete).

    På första krystvärken var huvudet ute. Barnmorskorna försökte hela tiden lugna min panik vilket de aldrig lyckades med. När de sa: nu är huvudet ute nu får du snart träffa ditt barn svarade jag jag vill inte ha barn. På andra krystvärken kom kroppen. Vår dotter var här. Klockan var då 03:05. 13 minuter var vi på förlossningen innan Majken var ute.

    Efter

    Majken kom upp på mitt bröst. Ett väldigt lugn föll i rummet. Barnmorskorna pysslade på med grejer. Jag bara låg där i mitt nattlinne. Vi beundrade vår dotter.

    Mentalt var jag inte med. Hela kroppen var fylld av smärta och adrenalin. Paniken satt fysiskt kvar i kroppen. De försökte sätta nålar men det gick inte. De kände på magen. Allt gjorde fruktansvärt ont. Smärtan från förlossningen satt kvar. Kroppen reagerade orimligt mycket på minsta beröring. Klockan 04 frågade jag efter epidural.

    Jag såg ju barnet. Men mentalt kunde jag inte fatta att hon var här. Chocken var så stor och jag kände att ingen lyssnat på mig under förlossningen. Att jag inte fick den smärtlindring som jag ville ha. Att de inte såg att jag hade så ont. Att de borde förstått att jag skulle föda snart. Nu med nästan en månads distans kan jag se att det gick bra. Att jag födde helt utan smärtlindring är satans coolt och att både jag och Majken mår bra. Och det är ju huvudsaken. Men förlossningen blev inte alls som jag planerade eller tänkte. Jag vill ha koll och kontroll och den tappade jag direkt. Jag kände mig mindre sedd under de 13 minutrarna jag var där innan Majken föddes än under Nils förlossning. Det har tagit lite tid för mig att bearbeta hur det blev och det var eller kanske är ett trauma. Men nu när det sjunkit in och tiden gått börjar även det psykiska läka.

    Jag mår bra, kroppen är okej och min dotter är fantastisk.