Tjejsnack by Alex

En del av Girlytalk

Författare: alex (sida 2 av 339)

På väg nedåt och jag bryr mig inte längre

Vi har umgåtts mycket med min mamma när vi är i Stockholm. Nils älskar verkligen sin mormor pch det funkar överlag bra. Min mamma lider dock av återkommande depressioner och i perioder har jag inte haft någon kontakt med henne.

Nu, inför sommaren (kanske då alla andra är så lyckliga) märker jag alltid att min mammas psykiska hälsa är på väg nedåt. Och det gör mig galen att hon inte hittat verktyg för att klara detta och samtidigt så har jag slutat bry mig. Hon har noll insikt och verkar inte ha planer på att söka hjälp heller…

hur det märks?

Hon går in i supermärkliga konflikter med Nils. Tex har hon i en veckas tid diskutera med honom om han är 2 eller 3 år. (Han hade treårskalas för farmor och farfar innan han åkte och tycker att han är 3 år även om han inte fyller förrän på lördag).

Allt hon gör handlar om henne. Tycker inte jag att en aktivitet är ett bra alternativ så blir hon sur.

Hon lyssnar inte. Jag har hela veckan varit tydlig med att på fredag ska vi träffa vänner och varje gång säger hon att vi inte kan det för det är ett uppträdande hon vill gå på med Nils då.

Hon äter inget och pratar om hur mätt hon är. Min mamma har haft en ätstörning sedan tonåren då hon var “mullig” eller kände sig mullig och har bantat i perioder sedan dess. Nu som vuxen gör hon helt sonika så att hon inte äter. Ja hon blir ju smalare iaf.

Hon är allmänt negativ och tar till drastiska åtgärder. Tex ger råd att vänner ska säga upp kontakten med sin pappa pga någon har uttryckt sig rasistiskt. Eller ska aldrig mer handla på en affär där expedition inte visste vilken färg det var på handkrämen.

Det är väldigt energikrävande. Minst sagt. Andas djupt, Alex!

Saker jag tänker när jag har pms:

  • Ingen i München tycker om mig.
  • Förutom min man och han är ju så korkad att han inte fattar att han inte borde tycka om mig.
  • Jag vill ha choklad
  • Alla på jobbet är med i en konspiration där jag inte har jobbet kvar snart
  • Varför går mitt blodsocker så mycket upp och ned?
  • Alla andra är så jävla dumma i huvudet
  • Hur svårt kan det vara för andra att bara vara lite mer som mig?!
  • Jag borde operera bort livmodern (inte ha mens mer)
  • Varför är jag inte gravid?
  • Gah jag blir så arg!
  • Jag borde söka hjälp för det här går inte mer
  • Ingen älskar mig så jag skulle ändå inte få någon hjälp
  • Var är min vetevärmare
  • Hur kan ens pms vara så hör stark?
  • Varför blir pms starkare efter 30?
  • Varför finns pms överhuvudtaget? Vad är den biologiska nyttan med det?

Boktips: blå – maja lunde

Det här är den andra delen i en helt fristående triologi om klimatförändringar. Den första delen var helt okej men den här delen var helt fantastisk.

Det är två parallella historier där jag faktiskt gillar båda. Den ena handlar om en klimataktivist och utspelar sig i nutid. Jag älskar hennes ilska och driv. Men också känslan av att inte veta vad man ska göra med den där ilskan. Vad är det mest produktiva?

Den andra historien utspelar sig 2041 och följer två flyktingar från Frankrike som flyr torka och vattenbrist. En pappa och hans dotter. Flyktingläger och letandet efter mamman och det andra barnet. Jag har ont i magen när jag läser de här delarna. Älskar Nils så högt. Vill aldrig släppa hans hand. Vill alltid ge honom mat och vatten och allt han vill ha. Alltid ha hans hand i min.

En fantastisk bok. Läs den!!!

Boktips: Sophie kinsella – överraska mig

Sophie Kinsella är en favoritförfattare för mig. Hennes böcker kan få mig att skratta högt. Jag älskar hennes klyschiga och ofta helt hysteriska huvudpersoner. Dock är de ojämna i kvaliten och kan variera från gapskratt till riktig skit.

Överraska mig är riktigt rolig första halvan. När ett äkta par bestämmer sig för att överraska varandra och tar i på alla möjliga sätt. Ja men då skrattar jag gott.

Andra halvan blir nästan en deckare där frun försöker ta reda på vad hennes man har för sig egentligen. Den här delen är inte lika mycket skratt men absolut underhållande. Jag kan också känna att dessa två delar inte riktigt hör ihop. Men det här är verkligen en av hennes bättre böcker. Som jag skrattar hjärtligt åt. Och nog kan vi alla känna igen oss i att livet och förhållandet går på sparlåga ibland.

Boken är väldigt lättsam även om jag i slutet kände att jag nog missat några personer. Jag gillar också att även Kinsella har en liten feministisk/modern twist på den här boken. Mycket bra. Söker du avkopplande läsning på stranden är den här ett guldkorn.

En dag i livet

Efter att Nils kräktes konstant i 1.5 timme igår kväll bad han om ett glas vatten och somnade om. Själv låg jag vaken till 02 med ont i magen. Jag gissar på något vi ätit.

Jag hade en snabb kontakt med jobbet för en sista överlämning av det som behöver göras medan jag är borta och det känns bra. Typ som att jag kan andas igen.

Annars går tvättmaskinen varm. Nils äter och leker. Vi ska packa och det känns svårt. Ska man till Sverige behöver man både typ shorts och overall känns det som.

Nu är vi i alla fall i mina svärföräldrars stuga. Nils sover och jag har en bok. Det är lite halvbra väder.

Den senaste tiden har varit för mycket och trots sjukdomen igår känner jag frid idag. Ett lugn jag inte känt på länge. Ska njuta av det nu.

Det här händer inte

Tänkte skriva något peppigt om veckan som kommer. Om teckningen jag fick av Nils på svenska morsdag och att mina svärföräldrar bjöd oss på middag.

Men vi blev matförgiftade. Nils kräktes konstant i 1.5 timme och jag har så ont i magen att jag inte kan sova.

Så kan man också avsluta en skitvecka.

Är jag på väg mot väggen?

Var inne på jobbet ikväll och fixade en grej. Så nu är det gjort och jag kan, eller ska iaf försöka, släppa det. Jobbet alltså. 10 juni jobbar jag igen och mitt behov av distans till jobbet är enormt.

Jag vill inte tänka på det eller prata med någon från jobbet eller vara på jobbet. Jag vet inte om det är så här det känns när man är på väg in i väggen? Att det lixom blir ett ångest-påslag av att tänka på jobbet eller få ett samtal. Det är jobbigt iaf.

Jag skulle kunna sova 1000 år känns det som. Och jag tappar tålamodet med Nils för ofta. Skjuter upp och orkar inte med vardagen. Så att inte jobba nu är en tillfällig lösning för mig.

Den senaste tiden har verkligen tärt på mig och jag känner mig ensam. Nu har jag börjat kunna sätta ord på det och då också involvera vänner i det. Och bördan lättar. Att bara vara med Nils är ljuvligt men också en sak som gör mig galen, att inte kunna resonera och fundera tillsammans föder bara dåliga tankar hos mig. Men sömn och vila är prio ett. Resten får komma sen.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2019 Tjejsnack by Alex

Tema av Anders NorenUpp ↑