Girlytalk

Ska vi eller ska vi inte?

Sedan jag fick Diagnosen hyperemisis gravidarium allt för sent i min första graviditet eller den graviditet som blev Nils har jag funderat på syskon. Att ha två barn har alltid varit självklart för mig. Varken ett eller tre har varit alternativ utan två. Men efter en graviditet som innehöll dygnetruntkräkningar i 25 veckor, inläggning på sjukhus, problem med diabetes som jag aldrig riktigt skrev om men däremot ätstörningar jag fick en påminnelse om.

Jag mådde så dåligt och var sjukskriven i perioder, försökte både jobba och träna och umgås men ja… det gick väl så där och jag har aldrig varit så smal (och inte ätstörd) som när jag var gravid.

Troligen, allra mest troligt kommer jag må lila dåligt igen. Ja så är det. Så är den sjukdomen. Får man den en graviditet får man den igen. Hur ska jag orka det? Så har mina tankar gått.

Under julhelgen umgicks vi med en familj som har en sjuåring och en ettåring. Underbar familj! Men jag kände så starkt att jag inte vill ha den åldersskillnaden mellan mina barn. Det blir så svårt att stimulera båda och hur ska de som barn ha riktigt utbyte av varandra?

Så jag sa helt enkelt, det är nu eller aldrig! Och vi bestämde att syskon ör så pass viktigt för oss, att få ge Nils, att det är nu. Jag har inget sug att vara gravid utan känner mig ganska rädd. Även om jag är lovad bättre hjälp och mer dropp och sånt så är jag livrädd. Jag har heller inget riktigt sug efter en bäbis och den tiden utan älskar den åldern Nils är i nu.

Men vi bestämde oss för att köra. I mars. Och framåt. Minns inte exakt hur lång tid det tog för oss att bli gravida med Nils men det tog ett tag. Vi får se vad jag väljer att dela men jag skriver mycket ur hjärtat och för att skriva av mig så ni kan förvänta er en helgen gravid-tankar och säkerligen förtvivlan och illamående under det kommande året. Hoppas jag…

6 kommentarer

  • happy

    Jag beundrar dig! Jag beundrar det mod som står bakom ett sånt beslut för jag minns hur illa du kommunicerade att du mådde. Och då tror jag bara att du berättade en bråkdel av det faktiska måendet.
    Du är en mamma-hjälte som fattar detta beslutet för Nils, för V och för er som familj! <3

  • ika

    Åh, förstår att det varit ett svårt beslut, hoppas VERKLIGEN att nästa graviditet blir enklare. Jag är som du, alltid velat ha två barn, nu känns det inte lika självklart. Inte pga graviditeten (som var enkel jämfört med din), utan för att sömnbristen varit DJÄVULSK. Men det kanske är egoistiskt att tänka så, det bli ju bättre. Sen vet man ju inte om det går en andra gång, så jag kanske omedvetet försöker intala mig själv att jag bara vill ha en. Äsch nu babblar jag! Kram!

    • alex

      Sömnbristen är inte att leka med. Nils började sova bättre runt 1.5 år och då glömde jag faktiskt ganska snabbt hur trött jag varit. Men oj, vad jag kommer klaga. Läste att du gått upp kl 04, fy fan! Lider med dig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.