Det kliar i mig

Jag har längtat efter den här känslan, den har varit försvunnen sedan covid-19 gjorde entré. Den där kliande känslan i hjärnan. Uttråkning. Något måste hända när alla (?) yttre stimuli är slut. Det är städat, inget kul finns på tv och alla böcker är sååååå tråkiga. Då kommer den!

Hjärnan måste bara få tänka, klura, lära sig och utvecklas. Jag läser på om särbegåvning. Så intressant. Men jag har oxkså planerar en tågluff vi kan göra någon gång. Till Paris. Jag har ringt försäkringsbolag. Sorterat ut kläder. Allt och inget. Högt och lågt.

Det är frustrerande att komma hit. För det har för mig krävt mycket vila och samtidigt som hjärnan vill något så är den så rastlös. Tröttnar snabbt.

Jag är inte den bästa på att vara arbetslös helt enkelt. Men en dag i taget och trots frustrationen så mår jag väldigt bra av det här.