Kan man bli något annat?

Minns ni känslan när man bytte skola? Kanske var det från högstadiet till gymnasiet. Att nu kunde man bli någon annan kanske ta ut svängarna lite mer i livet, prova att vara på ett nytt sätt utan att bli dömd.

Jag har haft den känslan flera gånger som vuxen i förhållande till mina föräldrar. Nu när jag gift mig så kanske de kan se på mig som en annan person? Nu när jag skilt mig kanske de kan se mig för den jag är?

De gjorde det ett tag. När jag var mamma åt Nils. Då tyckte jag att de såg mig för den jag var och vi kunde ha den relation jag önskade, eller kanske den relationen jag var nöjd med, för den relation jag önskar har jag gett upp om för längesen.

Men i helgen träffade jag min mamma, min moster och min syster med familj. Jag kände direkt att vi var tillbaka i de roller vi fick när vi föddes. Där jag presterar 100% utan varesig stöd eller uppmärksamhet från dem. Medan min syster får allt serverat och curlat. För egen del så är jag van och det rör mig inte så mycket. Men jag märkte att t.o.m. Majken var ledsen och avundsjuk. Och jag kunde inte se det annat än att hennes känsla var befogad för kusinen behövde hjälp mest hela tiden och fick vara mycket mer i sin mormors famn.

Det fick mig att fundera på om man någonsin kan bli fri från sin roll eller plats i syskonskaran? Hur är ni? Är ni typiska äldsta barn eller yngre? Hur är era barn?