En sista chans!
Jag gillar att skriva det är väl därför någon startar en blogg. För att reflektera och få synpunkter och funderingar tillbaka. Någon form av samspel. Sedan händer livet och allt vad det ninjan vara men nu bestämde vi oss för att köra ett år till.
Det är alltid kört att fråga vad läsarna vill ha, hänger ni ens kvar? Och ibland tror jag att bloggarna är på utdöende. Men jag trivs nog nästan bäst här bland orden, är inte lika mycket för Instagram även om jag befinner mig där också.
I januari var mitt löfte att inte gå ut. Att bara vara hemma och lixom boa in mig. Gå lite i ide. Och det var jag gjort. Och läst och läst och läst. Från första februari har jag nog lite mer kul grejer att bjuda på. Vi kör på det!
6 kommentarer
Annika
Jag finns kvar, hela vägen via Tyskland, USA och nu faktiskt tillbaka i Sverige. Jag är mycket medveten om hur dålig jag är på att visa uppskattning för din blogg, vilket kombineras med att jag svarar dig “i huvudet” när du har någon fundering eller fråga till oss som läser. Tyvärr skriver jag aldrig svaret här utan det stannar i huvudet och så förvandlar min hjärna det till att jag faktiskt har skrivit något i verkliga livet. Ja, du hör ju. Det är fullkomligt kaos.
Jag tycker mycket om att läsa om dina tankar om föräldraskap, relationer och att bo utomlands, även om det sistnämnda kanske inte är så aktuellt längre efter som jag återvänt till moder Svea. Nåväl, det är ändå intressant och alltid trevligt att få leva genom andra en stund. Tack för att du skriver.
alex
Tack så mycket för din kommentar. Jag vet precis hur du menar att du svarar i huvudet, så gör jag också. 🙂
Hur känns det att ha flyttat tillbaka till Sverige?
Annika
Det är väldigt tudelat. När jag lämnade Sverige för snart 20 år sedan, så trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka. Sverige är fantastiskt, men inte min grej på något vis som jag ännu inte lyckats definiera för mig själv. Så känner jag fortfarande, men nu med två barn (5 och 3) så var det dags att flytta hem. Vi bor några hundra meter från min föräldrar, det finns skog och natur utanför dörren och min äldsta dotter behöver inte längre ha några shooting drills (det hette dock inte så officiellt) på förskolan eller recitera Pledge of Allegiance. Så nu bor vi här för deras skull och jag pausar mina egna önskningar lite grann. Kanske får jag flytta tillbaka till Irland en vacker dag? Eller så kan jag inte slita mig trots att barnen är vuxna och blir en sådan där empty nester mamma som förföljer sina barn och bor där de bor. 🙂
alex
Du skriver om det så fint. Jag tycker att det finns något spännande i att ha flyttat från sitt hemland för som du skriver så vet man aldrig vad som händer i framtiden. Det är verkligen som att världen ligger framför ena fötter.
Tina
Hej, jag finns också kvar så klart 😀 Jag gillar också mest bloggar och speciellt era på girlytalk. Ni skriver så bra och är så vanliga vilket jag uppskattar. Hoppas ni fortsätter men har full förståelse om ni inte gör det.
alex
Men tack! Vad glad jag blir! ☺️