Tankar om tid

Tiden alltså. Jag skulle vilja skriva om den och hur jag upplever den nu. Den går overkligt snabbt. Barnen växer så fort. Jag kan inte förstå hur Majken snart är två år. Jag minns inte att hon fyllde ett. tiden rör sig obarmhärtigt framåt och det är inte alltid jag varit närvarande här och nu. Stressad och velat mycket annat. Men jag har heller inte gjort det där andra. Jag har varit trött och de senaste åren är som en dimma. Ett töcken.

Det är nog inte bara sömnbristen. Även om den gör mig dimmig. Händelselösheten under corona påverkar också min uppfattning av tid. Det har funnits dagar när vi inte gått ut. Inte gjort något. Dagarna har varit likadana, inte nödvändigtvis dåliga, men enformiga. Det finns inget att hänga upp tiden på. Var det före eller efter den där händelsen? För händelsen finns inte.

Ju äldre Nils blir desto tydligare blir hans särbegåvning. När han var liten så tänkte jag att han var ”lite tidig” och att de andra skulle komma ikapp. Men det är inga andra sexåringar som pratar om krigsstrategier under andra världskriget eller läser på tre språk. Jag ser att han inte ens bryr sig om vissa barn. Glappet mellan dem är för stort och nu har Nils förstått det redan innan de ses. Jag ser att han grejar på med saker själv. Inte är han olycklig men nog hade jag tänkt mig att han skulle vara i den där högen med de ande barnen som leker högljutt tillsammans.

Kanske är det hösten? Kanske har det bara varit lite för bra ett tag? En 40-årskris? Nära vänner med cancer? Kanske är det slutet på något av en depression? Jag vet inte. Men tiden känns så otroligt skör och ömtålig nu. Som om den vilken sekund som helst ska ta slut.