Efter-pandemi-trötthet

Jag tänker på livet som ett före pandemin och ett efter pandemin. Förändringen kanske ligger mest i mig men den finns där. Det kanske inte ens handlar om pandemin eller restriktionerna i sig utan att jag blev tvåbarnsföräldrer och att det ena barnet fick sig en diagnos. Eller kanske bara att jag blivit äldre?

I helgen var vi i alla fall i väg på 60-årskalas. Vi sitter i bilen på väg hem as we speak och jag är totalt slut. Vi kände egentligen inte så många där förutom jubilaren så det var många nya människor, en situation som jag tidigare älskat, men nu känner jag mest att människor inte riktigt kan bete sig och att jag inte är intresserad av dem på samma vis.

Det har, så klart, varit trevligt och maten var god. Och de få som vi kände har gett mig massor av energi. Men det är som en trötthet som sitter djupt i själen också. Det är svårt att förklara.

Det var inte ens speciellt tungt att säga hej då. För det ska bli skönt att komma hem till vår säng och våra dofter och vår trygga Borg. Kanske är det så det är, att världen faktiskt är ganska otrygg än. För oss är det höga matpriser, el-ransonering och en allmän lågkonjuktur.

Har ditt liv återgått till hur det var innan pandemin eller mörker du av någon skillnad?