Mot människan i mitt liv

På onsdag åker vi till England. Dör bor min bästa vän. Gu så jag längtar. Pandemin har verkligen förändrat vår relation, han är en av mina viktigaste människor i livet men har ännu inte träffat min dotter (som är döpt efter hans mamma).

Han var min första pojkvän. Vi har gjort slut, sårat varandra, försökt igen, sårat varandra ännu mer, haft en Kk-relation, förstört för varandra och tillslut hittat något varaktigt. Genom alla dessa 30 år av relation har han alltid ställt upp för mig på det mest direkta vis. Han har suttit mitt emot mig och tvingat mig att äta när jag hade anorexia, han har torkat mina tårar, fått mig att skratta igen och delat mina största sorger. Vi har ett helt liv tillsammans.

Det ska bli härligt att se våra barn leka. Att få prata om livet. Sörja det som sörjas ska och glädjas åt resten. Jag längtar ihjäl mig efter hans kramar och hans skratt. Livet blir lite mer komplett igen.