vecka

Vecka 9

Jag vill inte träffa någon. Det är en ny känsla. Helst vill jag inte ens gå ut. I min fåtölj är det så förbannat tråkigt men också tryggt. Inget virus. Majken kan få mat när hon behagar. Om jag lutar mig tillbaka kan jag slumra en stund. Den optimala platsen. För nu.

Är det här bebis-bubblan? Den har jag aldrig upplevt. Jag är extrovert. Jag är inte en person som befinner mig i bubblor. Jag är en person som vill visa upp och dela allt. Förra veckan hade jag ingen lust att prata med min bästa vän. Det är en skön känsla. Någonstans är jag tillfreds med att amma (wow, det funkar, inget att ta för givet med diabetes1) nio timmar om dygnet. Sitta här och vara uttråkad. Samtidigt saknar jag ett driv. Viljan att ses. Göra. Utföra. Men det kommer väl tillbaka.

Majken är mitt sista barn. Jag har henne i famnen jämt. Dygnet runt. Luktar på henne. Känner hennes minimala tyngd mot mitt hjärta. Känner på hennes mjuka händer och fötter. studerar hennes mimik. Funderar på vad hon tänker. Älskar varje millimeter av henne.

Förra året blev jag varslade om nedskärningar av min tjänst och åkte till Sverige, inte kunde jag då ens ana att jag ett år senare skulle sitta här med en bäbis och en pandemi som fortfarande pågår.

Vi ska till BVC, vår barnflicka ska bo hos oss den här veckan för att Volker ska iväg på jobb och så hoppas jag på lite tid utomhus för att springa av Nils. Jag har gett upp på träningen även den här veckan. Bara mys!

+1

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.