Barn & gravid

Den lilla världen

Mina känslor är lite överallt. Jag skulle vilja skriva och berätta för er om hur det gick till när Majken kom till världen. Om hur det känns efter en vecka. Att det känns så himla fint och självklart men också som den värsta pms-ångesten jag någonsin haft.

Livet känns så litet. Så stort också, men så privat. Samtidigt som jag vill göra allt. Gå på stan. Åka till Sverige. Städa. Så vill jag inte göra någonting. Jag vill bara vara hemma. Känna att det här är mitt. Min kropp, mina barn, min man, mitt hem. Det känns som att jag är genomskinlig. Som att alla vill fråga och veta saker. Undrar och bryr sig om. Frågar om magen och hur jag mår och orkar och sover. Jag svarar. Men ibland känner jag mig naken. Utan skydd uppe.

Vi har fått blommor. Och ute skiner solen och det är 17 grader. Det känns som vår både ute och inne. Men jag hade hellre haft huset fullt med vänner. Och familj. Eller just det, jag vill ju vara i min privata lilla bubbla.

Jag är trött. Både fysiskt i kroppen. Den är så svag. Som att konstant ha lågt blodsocker och sockerdricka i musklerna. Majken tycker 23-01:30 är en fin tid för att lösa världsproblemen. Där ligger hon med stora ögon och funderar. Och jag orkar inte. Lyssnar på podd men jag borde väl prata med henne. Stimulera. Fast jag vill ju att hon ska sova. Försöker hålla det mörkt och tråkigt. Men den där nyfikna blicken är ljuvlig. Vad tänker hon?

Och så är jag trött på pandemin. Som alla andra. Trött på lock down och tredje vågen. Trött på att fundera och filosofera och värdera. Trött på att vänta på vaccin och att livet ska börja igen.

Från DN

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.