Funderingar,  Jobb

En belastning för samhället

Under hela 2021 ska jag inte arbeta. Tanken är att börja jobba 2022 i januari men jag har inget jobb att gå till då så vi får se vad det blir men min chef jag hade under hösten vill gärna ha tillbaka mig.

Nu sitter jag och väntar på bebisen. I slutet av veckan ska jag plugga lite. Men det finns en rastlöshet i kroppen. En känsla av att inte bidra. Undrar om det är svenskheten? I många andra länder är normen att kvinnan är hemma och gör jobbet där. Använder sin tid till socialt arbete på ideell basis. Och hemmet och barnen som ju också är en hel del jobb så klart.

I mig finns det ett dåligt samvete när jag inte förvärvsarbetar. Vad ska jag göra med min tid nu då? Städa? Vila? Laga mat? Det är ju sådant jag gör utöver att jobba. Jag känner mig onyttig som en belastning för samhället även om normen här i Tyskland är att man inte jobbar sista tiden innan en graviditet, vilket också är så skönt. Så att jag inte jobbar tycker inte någon är konstigt förutom jag. Det handlar om min känsla om mig själv.

Jag tänker samtidigt att det är konstigt att så mycket av mitt värde (i mina ögon) ligger i att jag jobbar. Att jag bidrar på arbetsmarknaden och till andra människor. När jag kom till den insikten blev jag förvånad. Jag har alltid trott att jobbet mer var något jag gör för att inte bli allt för rastlös: något som stimulerar mig. Men tydligen är det en större del av min identitet än så.

Vad gör ni? Jobbar ni i eller utanför hemmet? Och hur känner ni inför det?

4 kommentarer

  • Natalia

    Jag tycker det är jättemärkligt att så många identifierar sig med sitt yrke. Det känns extra vanligt i Sverige, där man knappt är en person om man inte jobbar. Generellt, så gillar svenskar att placera andra i fack så varje del av personligheten måste passa in i en box.
    Kanske är det min uppväxt, där många föräldrar haft flummiga yrken eller inte jobbat alls men för mig är man inte sitt jobb. Såvida man inte har något väldigt annorlunda eller spännande yrke så är jag helt ointresserad av vad man jobbar med.

    • alex

      Jag tror också att det är väldigt svenskt att identifiera sig med sitt jobb. När jag bor utomlands eller har bott utomlands så är så inte alls fallet åtminstone inte för kvinnor. Tror dock att det leder till en viss ojämnatälldhet som är större åtminstone i de delar av världen jag bott i. Alltså att kvinnor inte förvärvsarbetar utan jobbar i hemmet.

      • Natalia

        Klart det kan leda till ojämställdhet om bara en jobbar men jag vill ju också tro att alla, kvinnor och män, är kapabla att stå upp för sig själva och se till att det känns och är rättvist både i nuet och i framtiden på alla fronter.

        • alex

          Det tror jag också. Och det stora problemet i Sverige är väl att män och kvinnor jobbar lika mycket utanför hemmet men att kvinnor gör allt jobb med barn och matlagning osv i hemmet (obs generaliserar här). Så att Sverige gör rätt med så många utbrända och kvinnor med utmattning är ju inte helt sant heller.

Lämna ett svar till Natalia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.