Funderingar

Livet efter corona

Jag tänker mycket på tiden efter corona. Jag läste i dagens nyheter att under 2021s första halvår så kommer troligen den del av Sveriges befolkning som är i prioriterade grupper att kunna vaccineras. Artikeln gjorde mig både lite hoppfull, tänk om livet kan återgå till det mer vanliga till sommaren, men också uppgiven, så lång tid dit och det känns så osäkert.

Det jag längtar efter mest just nu med livet efter corona är att ta en fika. Som gravid är mitt kaffesug obefintligt. Men att bestämma träff med en vän, eller kanske t.o.m. bekant, och ta en kopp kaffe och något gott till. Eller kanske sitta i en mjuk fåtölj med något gott att dricka och läsa en bok.

Jag saknar också att strosa på stan. Inte egentligen att shoppa men att se något nytt. Gå med någon jag tycker om, titta på människor, peka på något i ett skyltfönster och sedan (det viktigaste) gå in någonstans och äta lunch. Sitta där och prata så länge att vi tar kaffe på samma ställe.

Jag reflekterar ibland över att så här var livet förr i tiden. Personerna var hemma, jobbade kanske fysiskt med jordbruk eller på något arbete de kunde promenera till. De handlade inte speciellt ofta, absolut inte kläder eller nöjes saker utan mat isf. Om de rörde sig utanför hemmet så tänker jag mig att de tittade in hos grannen eller tog en promenad i närområdet. Och på kvällarna var man hemma. Åt middag. Umgicks med sin familj och gick och la sig. Jag längtar så mycket till världen är lite större igen.

Men det jag längtar efter mest är att slippa känna efter, har jag några symtom idag? Är jag helt frisk? Och att alltid tänka corona. Munskydd på. Hålla avstånd. Behöver jag verkligen gå till affären. Ibland när jag ser på film eller tv så kan jag reagera å att de inte håller restriktionerna. Skakar hand. Står nära i affären. Går ut i tid och otid. Att filmen spelades in för x antal år sedan spelar ingen roll för min hjärna. Den går alltid på högvarv. Jag hoppas så att den får vila snart.

0

4 kommentarer

  • Ulrika

    känner igen det där så mkt, med mediala grejer som liksom är alldeles nyss men känns helt främmande. lyssnade på en podd om skrivande från 2017, och en av poddpratarna beklagade sig at thon var lite förkyld och hostade i studion, och första tanken var liksom “MEN HÅLL DIG HEMMA VAD GÖR DU???”. så nära och så långt bort.

  • Natalia

    Virusetr så närvarande men ändå en sådan naturlig del av livet nu. Tänker inte ens på ansiktsmask och handsprit, detta lika naturligt dom plånbok och mobil. Att tvätta händerna när man kommer hem är som att ta av sig skorna.

    Saknar också att strosa, gå i butiker och känna och inte minst att äta långlunch på stan! Även i somras när restaurangerna var öppna och man kunde sitta ute så kändes det inte som läge för att sitta där hur länge som helst. Den där snabbt in och snabbt ut känslan sitter typ i allt tycker jag. Vilket är en sådan kontrast till hur livet är annars, alltså ett lugnt och ganska stressfritt tempo.

    • alex

      Håller med dig i allt! Det är konstigt hur snabbt typ begränsningar i umgänge och munskydd blev normalt. Men jag längtar till jag får gå
      Ut utan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.