vardag

Corona-svammel

Det enda jag tänker på är att jag inte vill leva så här. Jag vill ju prata med folk, se världen, äta gott, se mig om, upptäcka. Jag tror inte att människor ska leva så här. Vi är ju flockdjur. Vi behöver varandra. Se varandra, röra vid varandra och lära av varandra. Det har inte ens gått en vecka och vi har träffar kollegor och pratat i telefon med ännu fler. Pratat varje dag med Sverige och Nils har träffat en kompis och hans trevliga mamma dagligen.

Jag tänker hela tiden att det inte är sant. Att någon kommer avslöja skämtet snart. Hela Europa och nedsläckt. Vad händer med ekonomin? Med våra jobb? Med våra medmänniskor?

Jag tänker samtidigt att det inte är krig. Att det inte är människor som dödar människor. Att våra byggnader och strukturer kommer finnas kvar. När vi tittar ut ur våra gömmor kommer det mesta se likadant ut.

Kanske är det vår tur, vi priviligierade människor, att få känna hur panik kan lamslå ett samhälle. Förhoppningsvis gör det oss till bättre människor. Mer ödmjuka och inkännande mot andra. Öppna gränser och givmildhet.

0

2 kommentarer

  • happy

    Det här kanske är galet, men jag tänker någonstans att det är ett sätt att ge oss perspektiv. Helt plötsligt måste vi stanna upp, reflektera, umgås hemma, vi tar hand om naturen och varandra. Det är inte enbart dåligt – men så är jag fortfarande tillåten att röra mig fritt, jag försöker bara begränsa mig.
    Styrkekramar

    • alex

      För alla de som har ett fungerande hem så kanske det kan ge väldigt bra perspektiv. För alla de med psykiska ohälsa, misshandel, fattiga föräldrar, etc. så är det nog inte perspektiv de behöver. Och jag tror att de är betydligt fler än vad vi ens kan ana.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.