vecka

Vecka 12

Det kryper i kroppen på mig. Jag känner mig fast. Restriktioner och förbud. Råd om att stanna inne. Gah! Troligen är det att jag inte förstår. Varken allvaret i situationen eller varför åtgärder görs.

Det känns konstigt att vara vid liv i en situation som man annars ser om på tv eller läser om i historieböckerna. Hur länge ska vi behöva leva så här? Och vilka saker kommer vi få stå till svars för sen? Paniken som råder är obehaglig.

Veckans planer är fortsatt att gå till jobbet och låta Nils vara på dagis då och då. Volker skulle ha varit på resa. I helgen skulle vi ha fått besök från Sverige. Vi önskar att vi kunde åka skidor. Men det mesta är stängt.

Vi måste också lägga mycket tid på att tänka på annat. Prata om annat. Både för vår skull men också för Nils. Vi pratat inte om Corona hemma men han hör allt. Och lider av ledsamhet för att folk ska dö. Mormor och morfar. Eller när han bröt ihop för att han skulle dö och då skulle han ju sakna alla så mycket.

Livet känns trevande. Ovisst. Vad händer om en vecka? Två månader? Imorgon? Jag tänker också så mycket på några av mina bästa vänner som bor i Italien. Dock friska i övrigt så det kommer gå bra. Men maktlösheten och ovissheten är tärande tycker jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.