Igår gick jag till en ”stödgrupp” vi har med psykolog, kurator, sjuksköterska och specialpedagoger. dit kan vi gå när vi ”inte når fram till en elev” eller om vi är oroliga för en elevs fysiska och psykiska välmående.

Jag har en elev där jag både är orolig för inlärning men också socialt. Och i helgen hände det en grej som gjorde mig så arg och frustrerad. Så nu kände jag att jag kollar om gruppen har tid idag och isf går jag dit. Och första tiden var ledig!

Bemötandet jag fick gjorde mig dock bara ännu argare. Jag försökte vara saklig och se till fakta. Uttrycka min oro men också omsorg om eleven. Hade lixom gått igenom i huvudet flera gånger vad jag ville säga så jag kände mig förberedd. Ordföranden för gruppen var ganska otrevlig och det jag såg som problem var inte problem. Men i nästa mening var det problem ändå. Mötet slutade med att ordföranden sa ”nu har vi pratat i 20 min så nu får du gå det här är faktiskt vårt möte”.

Ha en bra dag sa jag och gick.

När jag gick ut från stödgruppen kände jag att jag inte fick förslag på strategier att använda, några svar på var elevens behov låg eller ens blev lyssnad på. Men jag hade andra möten så efter att jag spytt ur mig ilskan på en kollega så tänkte jag att jag har pms och övertolkar allt. Jag gick säkert in i affekt och var inte så trevlig som jag trodde. Saltvatten ordföranden nog hade en stressig dag.

På eftermiddag bad en kollega att få prata med mig. Hon hade varit med på samma möte som jag men kommit några minuter sent. Hon undrade varför ordföranden var så otrevlig mot mig. Jag andades ut. Det var inte bara jag och min pms. Hon hade varit otrevlig. Kollegan tyckte att jag hade hållit mig saklig. Jag sa att det känns som att ordföranden vet något som jag inte får veta. Och kollegan höll med.

En stund senare bekräftade ytterligare en kollega att ordföranden varit otrevlig. Gu så skönt att ha kollegor som vågar prata om saker. Som ser samma som en själv ibland. Skönt med vänner på jobbet helt enkelt.