Hur skulle man ens kunna minnas 10 år? Ingenting har ju hänt. Så tänkte jag. Och sedan kände jag att de här 10 åren har varit de värsta i mitt liv. Och sedan kände jag att de här 10 åren har varit de bästa i mitt liv. Upp och ned har det varit så som livet är. Här kommer en snabb resumé.

Jag började decennium med att må dåligt, riktigt riktigt dåligt. Jag gjorde abort och skilde mig. Tog i samma veva avstånd från min familj. Min dåvarande man fick mig att inse många saker bland annat att min familj inte var riktigt juste.

Jag flyttade till London för att läka. Livet var himla turbulent och att skilja mig kändes som ett enormt misslyckande. Vi skulle ju leva ihop för alltid och hade massor av drömmar och idéer.

Jag jobbade för Nike. Och blev bättre. Starkare. Åren i London var mysiga och trygga. Ett hem för första gången på länge. Att få leva med en av sina bästa vänner är en ynnest.

Sedan träffade jag V. Ja det är väl ett hopp på något år här. Men det är nästa stora händelse och eftersom att jag hatade mitt jobb jag hade då med en galen chef så flyttade vi ihop i München. Och här är jag. Ja alltså det var ju inte bara jobbet, jag var galet kär också.

Så jag flyttade hit. Och jag har byggt ett liv här. Med jobb och vänner. För vänner har jag “rensat” ut under det här decenniumet. Varit noggrannare med var jag lägger mina energier. Blivit sviken och säkert svikigt för at ha kvar det riktiga järngänget.

gifte vi oss. Två gånger. Vilket så klart är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Båda mina bröllopsdagar har varit fantastiska, på olika vis.

Och så fick vi Nils. Min absolut enskilt bästa händelse, efter en graviditet som var så fruktansvärt jävla jobbig har jag nu ett barn som är det motsatta.

Så fick jag sparken. Och började på ett nytt jobb där jag fortfarande jobbar. Ibland är det världens bästa jobb och ibland vill jag skjuta mig själv av frustration.

Vi har rest. Vi har varit här och där. Jag har jobbat. Bråkat. älskat. Och blivit lite bättre. Lite snällare mot mig själv lite mer förstående mot andra. Jag har förlorat människor jag älskar. Och jag har sörjt det. Kanske har jag blivit lite mer den jag vill vara.

Det känns skrämmande att ett decennium går så fort. Att när nästa decennium slutar så är Nils tonåring och jag 45 år. Undra vad som kommer hända då? Vad jag kommer känna? Vad som har varit viktigt?

Livet är så skört, så kraftfullt och fullt av överraskningar.