Min barndom var inte lätt. Den var absolut inte svårast men den var utanför normen på det negativa sätt. Så där att alla trodde att jag levde det lyckligaste av alla liv och ingen såg en flicka som for illa.

En av de sakerna som jag insåg tidigt var att i min familj fanns det för många barn. Så mina föräldrar gjorde mig till en vuxen. Men mina föräldrars vardagspussel gick aldrig ihop och i tonåren var båda mina föräldrar “deprimerade”. Det finns så mycket sorg och ilska i mig för hur mina föräldrar behandlade oss och mig under den här tiden och fortfarande gör och jag har dragit slutsatsen att fler än två barn är “för många”. På två barn och två föräldrar kan man dela på sig, på uppgifterna utan att alltid välja bort ett barn så som mina föräldrar gjorde.

Så i veckan som gick fick jag reda på att en vän väntar sitt tredje barn. Åh nej tänkte jag. Inte tre barn. Och kände mig missunnsam. För att jag inte är gravid. Men sedan landade jag i att det inte är det. Det är något annat. Och det är just ovanstående. Att jag inte förstår hur man kan vilja ha tre barn. Men jag får andas in och tänka på att de inte är mina föräldrar. Att andra föräldrar gör andra val. Och att det ju faktiskt är roligt när vänners drömmar om graviditet går i uppfyllelse.