Nu har det varit två vardagar utan att jag har “träffat Nils”. I tisdags jobbade jag sent och V och Nils var ute på äventyr till läggdags. Sedan fick jag söva honom. Många tankar nu så det tar sin lilla tid.

Igår hämtade farmor och farfar Nils på dagis och kom hem vid läggdags igen.

Det är skönt. Att få en paus efter jobbet. Promenera från jobbet, se lite på vänner, ha det tyst, äta i frid. Ja men ni vet. Allt det där som jag kan sakna när Nils går i 110km/h och är överallt och pratar om allt.

Men det är tomt också. Vad är livet utan honom? Jag saknar att höra om hans dag och höra om hans funderingar. Saknar att läsa sagor, laga mat, trösta, reda ut, krama och att han pratar konstant.

Jag tänker på familjer som har det så här varje dag. Främst vänner och bekanta bosatta i Sverige. Hur långa dagar barnen har på förskolan. Hur lite tid man har tillsammans. När har de tid för samtal och mys? Läsa böcker och fundera? Se på tv och prata om var elefanterna kommer från? Alla gör vi olika val av olika anledningar. Jag är så tacksam för att jag både jobbar deltid och för att vi prioriterar korta dagar för Nils. För att vi ger honom och oss tid. Så värdefullt!