Läste på internet om kvinnor som inte under några omständigheter skulle kunna tillåta att deras man hade en kvinnlig vän. Jag tänkte så klart på min man då, vilken tur att jag har honom för jag har massor av manliga vänner. Spelade massor av sport som ung, jämt och det var killarna som förstod det. Att jag inte bara kunde hoppa en träning eller två utan att det var viktigt för mig.

En gång i tiden var vi ett gäng på fyra som hängde ihop här. Det var jag, min pojkvän B, min tjejkompis och en kille som jag läste “svenska som modersmål” med typ. Han var dock norsk och vi hade ingen egentligen lärare utan bara pratade svenska och norska med varandra och en vuxen.

Nu är vi tre kvar. Min expojkvän är också här. Och vi hänger jämt. Alltså min familj och han och hans sambo. Jag tänker ofta på det här exet som “mitt livs kärlek”. Inte för att nedvärdera V eller vår kärlek men för att mitt ex var den där himla stormande kärleken som det är i tonåren. Och för att vi så många gånger har försökt få det att funka. För att det finns så mycket körlek kvar mellan oss. För att han varit där och hjälpt mig med depressioner, svåra stunder, dödsfall, bröllop, glädjen, anorexia och så mycket mer. Han känner en speciell del av mig, den där sökande och så vilsna delen av mig så jag ändå var under tonåren. Så arg och ledsen och sjuk (anorexia). Och att vi fortfarande är vänner är ovärdeligt.

Jag fattar att man kanske inte blir glad om en kallar någon annan än sin nuvarande man för sitt livs körlek. Men jag kan inte förstå hur man inte kan få ha kompisar av motsatt kön.

Nu hänger vi på stranden. Alla. Spelar tennis. Leker med Nils. Spelar volleyboll. Äter middag. Pratar vi fotboll. Livet. Allt. Tänk om jag skulle ha försakat det här för en annan människa. Hur skulle jag kunnat välja? Att se V komma överens med mina vänner är typ det bästa jag vet. På allvar. Jag älskar det. Dela hela livet. På riktigt.