En vecka spenderades i San Vincenzo, en liten liten by i nordvästra Italien. Det var så sömnigt där. Första dagen kände jag mig frustrerad. Vi gick de 200 metrarna ner till stranden, badade och sedan hem för siesta. På kvällen gick vi ut för att äta. Det tog oss max 10 minuter att ta oss till Centralgatan där det låg lite restauranger och små butiker. Och sedan var det max 10 minuter innan staden var slut. Vad tusan ska jag göra här?! Tänkte jag och stressen växte i mig.

Det visade sig dock att San Vincenzo var precis vad jag behövde. För varje dag som gick så varvade jag ned mer och mer. Tempot i kroppen ställdes sakta om till Italien-tempot och 35 grader varmt. Jag går långsammare. Jag läser mer. Jag sover middag. Jag unnade mig massor Av tid nära Nils. Och kände ett pirr i magen när jag såg på min man.

De här träden är typisk för regionen.

Restaurangerna var små och maten utsökt. Jag åt pasta med fisk varje dag. Fångade på elba eller på andra ställen i närheten. Och det visade sig vara en bra bas för utflykter. Aå några sådana gjorde vi och nog rekommenderar jag bil även om det både är lätt och billigt att åka tåg i Italien.