Vi har umgåtts mycket med min mamma när vi är i Stockholm. Nils älskar verkligen sin mormor pch det funkar överlag bra. Min mamma lider dock av återkommande depressioner och i perioder har jag inte haft någon kontakt med henne.

Nu, inför sommaren (kanske då alla andra är så lyckliga) märker jag alltid att min mammas psykiska hälsa är på väg nedåt. Och det gör mig galen att hon inte hittat verktyg för att klara detta och samtidigt så har jag slutat bry mig. Hon har noll insikt och verkar inte ha planer på att söka hjälp heller…

hur det märks?

Hon går in i supermärkliga konflikter med Nils. Tex har hon i en veckas tid diskutera med honom om han är 2 eller 3 år. (Han hade treårskalas för farmor och farfar innan han åkte och tycker att han är 3 år även om han inte fyller förrän på lördag).

Allt hon gör handlar om henne. Tycker inte jag att en aktivitet är ett bra alternativ så blir hon sur.

Hon lyssnar inte. Jag har hela veckan varit tydlig med att på fredag ska vi träffa vänner och varje gång säger hon att vi inte kan det för det är ett uppträdande hon vill gå på med Nils då.

Hon äter inget och pratar om hur mätt hon är. Min mamma har haft en ätstörning sedan tonåren då hon var “mullig” eller kände sig mullig och har bantat i perioder sedan dess. Nu som vuxen gör hon helt sonika så att hon inte äter. Ja hon blir ju smalare iaf.

Hon är allmänt negativ och tar till drastiska åtgärder. Tex ger råd att vänner ska säga upp kontakten med sin pappa pga någon har uttryckt sig rasistiskt. Eller ska aldrig mer handla på en affär där expedition inte visste vilken färg det var på handkrämen.

Det är väldigt energikrävande. Minst sagt. Andas djupt, Alex!