Jag vill vara en sån person som pratar om mens utan problem. Men jag är inte det. Jag blir generad. Känner det som om mensen blöder igenom lite för varje gång jag säger ordet. Mens. Övar mig. Blir bättre. För att bryta stigmat jag känner. För de yngre som jag träffar varje dag. Som har kodord och systerligt hjälper varandra med bindor och tamponger.

Mensvärken som jag slapp med spiralen är tillbaka. En Ipren eller två. Värmekudde. En varm dusch. Det hjälper. Och smärtan är mindre nu än i tonåren. Då den övermannade mig varje månad. Golvade mig på en gång och fick mig att dra täcket över huvudet. Fast det fick man inte. För mens är ingen sjukdom. Jag levde på. Log. Gjorde det som förväntades av mig. Med den där molande smärtan i magen. För att man inte får låta kroppen vinna.

Utan hormoner har menscykeln blivit längre. 34 dagar säger min app. Appen är förvirrad. Den vägrar inse att alla kvinnor är olika. Den larmar varje månad för att mensen är för sen. För lång. Jag har aldrig haft koll på mensen. Inte i en kalender eller i huvudet. Mensvärken sa alltid till. Samma sak nu. Men lite konstigt känns det. Att den blivit längre. Är det kroppen som blivit gammal tänkte jag en morgon? Är detta början på förfallet?