Om en vecka är vi i Sverige med bästa vänner. Gud så jag längtar. Hem till vännerna. Jag har väl iofs vänner här, men de sta är i Sverige och eftersom att normen här är att mamman inte jobbar så är det svårt att träffad utan barn. Och visst är det härligt att hänga i träd och åka kana men att träffas över en kopp kaffe eller ett glas vin då och då är oslagbart. Så jag saknar de stunderna här. Bara jag. Och en vän eller två.

Det där med vänner är verkligen en resa. Eller en process kanske är en bättre beskrivning. På förskolan när man var vän med alla som var i samma ålder till lågstadiet där jag var mobbad och umgicks med de som var 5 år äldre. För att sedan i mellanstadiet ha väldigt få vänner pga väldigt liten klass. De som jag gick med i mellanstadiet blev ett tight gäng med mig. Vi var fyra. Jag, en som är norsk och bor i Oslo, en som är britt och bor i London och hon som blev 25.

I högstadiet och gymnasiet hade jag miljoner vänner. Inte bokstavligt talat men det var vänner överallt i olika konstellationer. Och jag kan sakna dem. Hur lätt det var att träffas. Idrott och skola då hade jag typ träffat alla. Och så någon sommar vid sidan av som man såg då och då. När vi inte sågs pratade vi i telefon. Skvallrade och på något sätt var man på djupet med alla. Jag hade många men väldigt fina relationer.

Sedan dess har det gått utför. Eller det har blivit färre. Flyttar. Pojkvänner. Flickvänner. Familj. Jobb. Det finns så lite tid kvar till vänner. Relationer har förändrats och vad en relation behöver för att överleva. Med några ligger grunden så stabil att vi kan ses eller höras några gånger om året. Där den grunden inte fanns finns heller inte relationen kvar på samma vis. Och så har jag guldkornen. Som jag fortfarande hörs med varje dag. Sms eller samtal. Delar allt. Njuter. Älskar, tröstar, bryr mig. Gör ingenting och allting.

Livet har gett mig fina vänner och lärt mig att ta hand om dem. Om en vecka har vi massa tid tillsammans igen. Som jag längtar.