Jag och V har haft en svacka. Egentligen en kort. Men intensiv. Och jag har kommit ur den nu. Efter ett sista besök av våra vänner, eller fd vänner kanske det är nu, för det här besöket var som en dödsdom. Vad jag än försökte prata om med min vän så hade hon inget svar, inga motfrågor eller egna frågor om mitt och vårt liv. Vi uppfostrar våra barn väldigt olika och det som är viktigt för oss kommer deras barn aldrig att få lära sig. Eller vad säger ni om att en 2.5-åring bjuder in en vuxen människa att bygga med briotågbana, kul tyckte den 33-åriga mannen så 2.5-åringen fick varken vara med och bygga eller köra tåg på barnan för då blev det fel… (Nils är superduktig både på att köra och bygga med tågbanan).

Så det var sista gången. Kanske ses vi på neutral mark men de är inte välkomna hit mer.

Och jag älska att vara vi tre. Att dela min värld och värderingar med V. Att vara vi två mot världen. Inte perfekta, men försöker vårt bästa. Att jämföra med människor som jag anser behandlar barn illa och hur behandlar man då vänner? Människor som ignorerar sitt eget barns behov och kontakt försök? Nej tack!

Nu längtat jag efter att bara få mysa, samla tid och minnen med V och Nils. Vara ett riktigt järngäng mot världen. Så mysig känsla.