Imorgon kommer några vänner (fd vänner) som var här i somras och det skar sig ganska mycket mellan oss men vi tänkte att en my chans ska de väl få?

Och nu är jag nervös och vill inte. Orkar inte. Bryr mig inte.

Vi har lixom blivit mer och mer olika och ju mer barnen (de har ett barn som är två år yngre än Nils) finns så blir det tydligare och tydligare. Saker som är viktiga för mig är inte viktiga för dem. Varken föräldraskap eller barn kan diskuteras. Hon berättar inget om barnet eller vad hen gör eller utvecklas för mig. Jag har ganska starka åsikter kring Nils men skiter fullständigt i hur andra gör. För jag tänker ju att alla föräldrar gör det bästa för sitt barn. Men samtidigt så blir det så tydligt att vår värdegrund är olika när lixom ingenting är samma, eller det lilla jag vet är inte samma…

de kommer iaf sent imorgon och åker ganska tidigt på söndag så det blir nog bra. Det kan jag stå ut om det går åt helvete tänker jag. Men jag smyghoppas att det ska bli bra nu. Eller iaf bättre. Men är ganska uppgiven.