Nu i dagarna är det 10 år sedan min bästa vän dog. Det finns så klart ett tydligt före och efter. Före när vi pratade i telefon varje dag, när jag var någon annan. Nykär i min exman. Hel. Fysiskt hel. Boendes i norra Sverige. Hon hade en bäbis och en till på väg.

Och så efter. Den kompakta tystnaden mellan oss. För vad säger man till någon som är död?

I början tänkte jag på henne varje dag. Varje sekund hände det något som jag ville delge henne. Jag kände mig så otrygg, vilsen och ensam.

Jag kan inte förstå att 10 år har gått. Att jag är över 30 år medan hon för alltid är 25. Jag ser på hennes underbara dotter som blivit 14 år. Och ser ju så klart att tiden går. Men saknaden och det där enorma hålet hon lämnade efter sig är suddigt. Inte lika skarpt i konturerna längre.

Det finns ingen att prata med, ingen att skratta med i sanden, gråta mot i sängen, ingen att dela alla smådetaljer med. Samtidigt har hon under de här 10 åren blivit en del av mig. Hon är alltid här. Alltid sitt bästa jag. Alltid på min sida. Och alltid 25 år.