Mitt största mån i livet är att Nils ska vara och bli snäll. Snäll mot sig själv och andra och miljön och allt. Snäll är mitt ledord.

Jag sa till några bekanta att mitt framgångskoncept, för Nils är snäll, är att umgås med snälla barn och de starka mödrar som fostrar dem.

Jäklar vad provocerade folk blir. “Och snälla pappor!” Nix. Nej. Nä. Inte snälla pappor. Inte för att pappor inte är snälla eller inte finns utan för att:

A) mammor är de som funderar och tänker och planerar och driver hela familjen framåt. Ingen jag känner har en drivande pappa, som har stenkoll på vardagspusslet och allt vad det nu kan innebära.

B) det är mammorna jag har ett utbyte av. Det är vi som tänker på uppfostran och reflekterat över det och vårt föräldraskap.

Klart att drömmen är ett mer jämställt föräldraskap. Och vardagsliv. Men fram till dess så måste vi sluta med:

A) ge mammor som inte pratar om pappors stora roll i familjen dåligt samvete.

B) låtsas/tillskriva pappor en roll de inte har. Pappor är skitviktiga! Men tar de samma ansvar som mammor? Och till dess låter vi det va så och ger alla mammor den cred de förtjänar.