En juninatt beslutade sig en man för att köra bil onykter. Han tog då beslutet att förändra mitt liv för alltid. Med ett år sammanlagt på sjukhus, otaliga operationer och smärta i flera år. Mitt största problem är ögat. Alltså idag. Jag ser lite dåligt och har lätt ögat inte “hänger med”.

Det tog lång tid för mig att bli arg och då förlåta. I början tyckte jag synd om förövaren och insåg nog inte vad som hänt och hur länge jag skulle få lida.

Jag har accepterat det nu och är igenom det. Det är främst ögat som stör mig idag. Men jag kan ändå, även fast jag är lycklig idag och inte vill byta liv känna att den personen förstörde livet massor. Utan det hade jag kanske varit gift med min första man. Kunnat träna fortsatt. Haft en annan graviditet. Ja ni förstår det finns många “om” och men.

Jag är mest av allt tacksam för att både jag och min kusin, som var med, lever. Men jag är nog ändå inte så tacksam som jag borde vara. Är nog mer lite halvtbittert lagd…

Ännu ett inlägg i Kajsons julkalender.