Nils har sin första mammiga-period i livet. Det är “mamma, mamma, mamma” hela dagarna. Och det är en komplimang. Han upplever livet som skrämmande nu och all tid och kärlek jag lagt ned på honom gör att han tycker att jag är trygg.

Men pappan då? Kanske någon tänker och Nils har en superbra pappa. Eller helt duglig iaf. Men ingen kan ta ifrån mig (eller Nils) att jag har tagit alla nätter sedan han föddes, är den som hämtat och lämnar och lagar mat varje dag, är den som tröstar och framförallt är jag den som avbryter det jag gör när han ropar. Ibland för 10 sekunder och ibland för längre tid.

Så att jag får den här mammigheten är ju en komplimang och ett kvitto för mig på väl utfört arbete.

men samtidigt är det så… kvävande. Det är som att jag inte får luft ibland och bara vill skrika, åt V, TA DIN JÄVLA UNGE! Låt mig läsa eller åtminstone gå på toa ifred!