Minimalism känns som en rörelse som är på uppgång. Precis som vandra i berg och återgå till naturen. Livet ska bli ner enkelt både för mental hälsa och det fysiska välmåendet.

Men vi måste minnas att vi som kan välja minimalism av olika slag är priviligierade. Vi som kan känna oss duktiga efter fynd på second hand som inte pga ekonomiska skäl måste köpa på second hand och kanske aldrig kan ge barnen det de vill ha.

En familj jag känner lever minimalistiskt utan att ha gjort det valet själva. De är med andra ord fattiga. Inte så att de svälter utan så att de aldrig kan unna sig det lilla extra, typ som leksaker till barnen.

I tonåren hade jag en samling med små nallar. Hade ni också det? Jag plockade ihop dessa i en påse. En liten tågbana. Min docka från när jag var liten. Och la i en påse och hängde på deras dörr.

När jag mötte dem nästa dag av en slump visade flickan mig det bästa i påsen. Ett pennskrin från max. Som jag stoppade i precis i slutet. Jag älskade själv mitt pennakrin i lågstadiet.

Så nu funderar jag på vad jag ska ge dem till jul. De ska få en av Nils två små dockserviser. Och kanske lite fler pennor till pennskrinet. Men det ör svårt att ge. De kan inte fysiskt ge mig något tillbaka. Det ska ju kännas bra för alla parter. Samtidigt får jag dåligt samvete för allt Nils har som de helt saknar. Så kan man ju inte heller leva livet. Utan att försöka göra det mer rättvist.